"... och så är jag lite nyfiken på livet. Eller sa jag det redan? "

Sådana här tillfällen, när man får lyssna på andra människors uppgift att berätta om sig samtidigt som dom har lite dåligt minne OCH svårt att ta till överord ... precis såna tillfällen är ganska roliga att få delta i.

Tvångsbokklubb

Jag åkte tåg för ett tag sen. Och jag var då en av många som äntligen gjorde mig tid att läsa en bok. Vi satt där bredvid varandra och läste, i tyst kupé. Jag tycker det är skönt med tyst kupé, jag tycker det är skönt att slippa prata. Runt mig satt andra som jag. Med böcker i händerna. Funderar ibland på vad som skulle hända om jag tvingade dom att starta bokklubb med mig, just där och då. Om vi struntade i att vi inte hade lust att prata och tvingade oss att berätta för varandra om varför vi läste våra böcker.

Jag satt med Joyce Carol Oates Änkans bok i knät. En, som det såg ut som, ganska medelålders kvinna mittemot hade valt Erica Jong;s, Rädd att flyga och en ganska vanligsvensk man satt med  Liberalismens död framför sig. Av en Immanuel Wallersten.

Varför?

Jag vet bara att jag var/blev besatt av dödosorghistorer när min mamma dog mitt i somras. Jag kunde ha berättat för dom att JCO berättelse om hur hon överlevde sin mans plötsliga bortgång var obevekligt plågsamt osannolik och osentimental. Dom hade varit gifta i 47 år och kallade varandra aldrig annat än älskling. Hon, som är ständig aspirant på nobelpriset var så blyg inför sin man att hon hade svårt att kalla honom annat än .. älskling. Och han henne. Sånt är svårt att tro på och underbart att få läsa om. Rädd att flyga läste jag för länge sen, kommer ihåg att jag skrattade högt, skulle jag gjort det igen?
 Liberalismens död ser jag fram emot. Vad gjorde mannen med den? Förberedde sig? Plågade sig?

Jag kommer aldrig att få veta det. Det borde faktiskt startas fler tvångsbokklubbar.