Nyår, jo jag tackar. Betackar. Nyårsafton kan nog vara det som mest beskriver hur ett antiklimax ser ut. (tycker jag) Som bäst gestaltar ett antiklimax.. och antiklimax är inte något eftersträvansvärt. Eller? Man klär upp sig till tänderna, lagar nån meny man sett i en glättig tidning för den lovar på nåt sätt en lyxig och lyckad kväll, i bästa fall balanserar man sig fram mellan salongsberusning och ålders/vikt/poppis-ångest iklädd nåt man inte är bekväm med och som sedan kulminerar med att klockan slår 12 och när alla har hojtat klart infinner sig den lite besvärade tystnaden ..tjoo ho .o  o ..... var det allt? Man hummar lite och snavar sig in bland skor och försöker hitta tillbaka till sin plats... var den nu var.

Nää.. jag är skeptisk. Jag går på bio och ser nåt som gör mig skör och mild. Det är en bra början även på ett nytt år. Sen vill jag dricka lite fina saker som förstärker mildheten, kanske sitta still och titta på något. Eller någon. Kan för all del vara några. Äta. Halvligga i min soffa, helligga för att sedan gå och lägga mig. Jag hör ju att det inte är nån bra början på ett aktivt år. Men det är en dag i morron också. Det finns alltid nya dagar för oss som inte går igång på nyår. Nya dagar för de oändliga valven att öppnas inom oss.

Så.. Gott nytt år, så gott det nu går!

Min Nobeltår

Idag har Tomas Tranströmer fått mig att gråta två gånger. Jag vet.. jag lipar mycket, men sällan hulkar jag när jag läser tidningen en lördag till morronkaffet. Men texten och bilden av en poet i rullstol som inte längre kan tala själv, som hyllas med sånger, musik och uppläsning fick mig att bryta ihop. Klockan var just runt kvart över 10. Sen såg jag lite från Nobelståhejet. När Tomas Tranströmer rullas fram mot kungen, griper tag i honom, ser ut som att han vill smeka kungen på kinden ... så bryter mullret fram inne i mig igen. Det känns som åska. Jag gråter.

Det är den här mannen som inte talar högt längre. Inte högt. Jag skulle så gärna höra honom där. Idag.
http://estraden.wordpress.com/2010/06/26/tomas-transtromer-romanska-bagar/

Och jag skulle så gärna vilja vara Signora Sabatini för en dag.  Så gärna.

Precis nu

borde jag sova för jag ska upp halv fem i natt för tåget går sex. Men jag tänker att jag borde skriva om hur mycket argare man borde över hela Swedfundaffären, när dom utsatte sin granskare i Nigeria för livsfara när dom lämnade ut hans namn till den korrupta organisation han är satt att granska.I Nigeria. Skvallerbyttor liksom. Jag hörde honom på radion och han lät rädd. Med all rätt skulle jag tro. Swedfund lät som hela laget borde utvisas för inkompetens. Och korruption. Antagligen.

Men så började jag att fundera över mina andra intressen. Eller inte intressen direkt kanske men saker jag gillar, som det verkar att jag borde skämmas lite över. Ska jag det?
Jag tycker om att rensa avlopp. När jag hjälper folk att flyttstäda tar jag gärna avloppen. Det är nåt nästan fysiskt skönt att få upp mojor och geggor och slisk och satans äckligheter i hela  klumpar. När man får rena rör. Det är som att ta nässpray när man är helt täppt, det finns inget mer förlösande.Eller när man ska riva bort tapeter och man lyckas få bort hela stora sjok, det är en fysisk känsla.

Och så tycker jag om leverpastej. Helst skulle jag äta det med sked, men jag hör ju hur äckligt det låter i andras öron så jag låter bli. Men HELST så... Tyvärr är leverpastej helt okreddigt för det är inälvsmat och inälvsmat är inget för en medveten  kulturkonsument. Fast om det heter paté får man äta det. Paté får man äta med sked.

Frågan är vem jag skäms inför när jag lite i smyg äter leverpastej? Och varför är det skämmigt att gilla rensa hårbollar och tvålrester? Folk tycker inte jag är helt klok de få gånger jag berättar om sånt här... borde dom inte bli glada? Att det finns nån att ringa om man kräks själv? Och leverpastej är skitbilligt, även den ekologiska. En glad gris´s glada lever. Man ska ju ta till vara allt på maten.

Och i veckan har jag jobbminglat på tre glöggmingelkvällar utan att dricka glögg. Alltid nåt.

Frånvaro av den heliga vreden

och jag vet inte vad den gör med mig som folk. Är det den som bidrar till att vår finansminister utses till Europas bästa? Är det frånvaron som gör mig svart under ögonen för att jag kniper så hårt när jag hör hur samma finansminister orerar över att nu har de minsann satt stopp för vanvården av gamla för nu kan inte riskbolagen skatteplanera med våra skattepengar längre. Nu blir det bara 120 miljoner vinst istället för 160 för nu har dom minsann betalat skatt.. med våra skattepengar. Jag blir galen av min frånvarande vrede. Jag blir galen över att jag inte blir skogstokig och rusar ut på gatan, rycker ner grenar från träd och börjar fäktas. Att jag inte rusar mot väderkvarnar med rasande hastighet. Vad gör det med ett folk som aldrig gör det.

Säpo rekryterar barn till undercoververksamhet och betalar svarta pengar. Skattepengar. Vårt gemensamma ägande säljs ut, grisar och Lundsbergsbarn plågas. Upphandlingar av skötsel av vår gemensamma järnväg resulterar i att företaget som vann går med 125 miljoner i vinst för att de gör ett så uruselt jobb.. betalt med våra skattepengar. Var det Carema Care som vann den upphandlingen också? Jag blir stel av frånvaron av helig vrede, slutar nästan andas. Jag sitter rakt upp och ner i soffan och är så frånvarande förbannad att jag blir helt utmattad och måste faktiskt gå och lägga mig. Antagligen samtidigt som Anders Borg firar i champagne att han är Europas bäste finansminister. Och antagligen samtidigt som Juholt försöker komma på fler fiffiga utspel för att slippa vara redig oppositionspolitiker. Han beter som vore han under risk att röstas ut från Big Brother. Mot sin vilja.

Gonatt.

Jag har börjat med rosor och nagellack. Inte vet jag det betyder, om det har någon koppling till ålder? Har ålder i sin tur någon koppling till att jag, när jag körde från jobbet idag tyckte att det ovanligt gråsuddigt, att höstfredagen såg ovanligt skitig ut ända tills jag insåg att jag glömt glasögonen på jobbet? För jag har på riktigt börjat med glasögon. Progressiva. Är det så att glasögonen är det som är mest progressivt hos mig nuförtiden? Hatar om det skulle vara så. Ibland kompenserar jag den misstanken med att svära mycket.

 När den ena tar slut byter jag snabbt till en ny.. bukett

För nämligen, rosorna hemma på bordet gör mig jävligt glad. Jag tittar ofta på dem, jävligt ofta och konstaterar att skönheten inte alls alltid finns i betraktarens öga utan ibland rätt o slätt på köksbordet. Och det är som att det är där jag behöver den mest.

Ösa båten på damm stora som kaninungar och att jaga antilop till familjen ... tydligen är det det helgerna ska gå ut på. Ibland, inte alltid men ibland när jag lördagsgår på COOP och jagar mat för veckan så kan jag drabbas av nåt, lite overkligt.. är det för mycket innanförskap? Jag och alla andra, vi gå där och synar tomater, jämför påsavocadosar med lösa och klämmer på tandkrämstuber och försöker komma ihåg majonäsen.Och nya disktrasor och för all del eko-bacon. Vagnen känns oinspirerad och då har man ändå unnat sig ett par svarta coopmarinoullkalasbyxor för 129:-. En kvarts väntan på apoteket innan dess, tjugominuters stressat letande efter betalkortet som glömts på Pressbyrån där en ananasmangosmoothie inhandlades för att klara resten, dvs att gå in på Clas Ohlson för att köpa undermedlet som man sprayar på frusna bilrutor.

All den tid som går till alla de där grejerna som helgen går åt till för göra vardagen smidigare. Det är carpe diem not. För man hinner inte fånga mer än de där antiloperna för vad ska vi annars äta på torsdag.Ja just det ja, då är det ju ärtsoppa. Det märks att det är mitten av november. Mitten av november är som att befinna sig i stormens öga.

Banaliteter och överdrifter, det är bara ett sätt att klara mitten av november.

Och banaliteter är underskattade. Inget hade varit en banalitet om det inte varit något som tillräckligt många deltagit i.Jag tycker banalt är fint. Och min bästa är... alladessadagarintevisstejagattdetvarlivet.

Man blir bara lite uttröttad av den.

Vad har hänt sen sist

Jo, jag har till exempel glömt

• Var jag ställde bilen. Häromveckan vacklade jag runt Mariaplan i Majorna på jakt efter min bil. Jag jobbar där och jag väljer mellan tre gator när jag parkerar. Två med tvåtimmarsparkering, men då måste jag ut och flytta bilen om jag är på jobbet hela dan, en fyratimmarsparkering, då får den stå hela dan. Jag lämnade jobbet ont anande en dunkel eftermiddag och började gå med giriga steg.. jag ville ju hem. Gick mot fyratimmarsgatan och.. ingen bil. Bortforslad... var inte min första tanke men min andra. Amenvadihelafriden.. vände och gick tillbaka till en tvåtimmarsparkering, ingen bil. Började jag dividera med mig själv - vad var värst, att bilen var stulen eller jag fått en blackout. Jag kunde inte bestämma mig. Gatorna gicks... både upp och ner..några gånger och plötsligt står den där. En jävligt oskyldig SmartCar. Då hade jag nästan börjat välja mellan att ringa polisen eller ringa hem. Men jag vet att ringa hem och skrämmas är sista alternativet och att ringa polisen kändes överdrivet för mina erfarenheter säger att bilen aldrig är stulen, ingen brukar har flyttat den. Men jag kände mig så ensam. Och när den stod där plötsligt blev jag bara förbannad på den, det var som ett barn som oroat en, som när det äntligen kommer hem möts av ilska. Nu säger jag högt varje gång jag parkerar bilen: JAG STÄLLER BILEN PÅ XXXPARKERINGEN, MITTETMOT XXX NÄRA XXX och hoppas på att ingen hör. Förresten skiter jag i det.

Jag har till exempel glömt och fått betala dyrt för:

• Att ställa bilen utan att kolla hur Göteborg städar. För där städar man gator efter ett närmast hjärndött schema. Jämn vecka här och ojämn runt hörnet, olika gatusnuttar, olika dagar. Betalar man parkering men glömmer titta på skylten och dubbelkolla med almanackan kostar det 600:- + de 35:- man redan betalt. Jag vet inte, men är det inte nåt djupt orättvist i hela städsystemet?

Men Berlusconi då, han har ju också hänt. Och Grekland händer hela tiden. Och Europa är tydligen på väg in i en svacka. Och viktiga kulturhändelser och Zlatans bok och .. och. Jojo. men hos mig händer nästan bara jobb och jobb...och lite 75årskalas med mitt ena underbarn och släkten. Men jag återkommer.

ord ord.. ord. och meningar.

drev. tillexempel. nyss gick drevet och trots att det är jakttider är det inte nåt älgdrev man talar om längre. man talar om mediadrev. och det är nästan det enda man talar om på radio nuförtiden. det kommer snart nya tider, men nuförtiden, idag tillexempel lyssnade jag på Medierna på radio och där var man extra förtjust i just det ordet. man kan säga att man analyserade sig och rannsakade sig själva. och genom att sätta prefix framför drev så ansåg man sig nog ha koll på läget. när man jagade juholt var det Fuldrev och när man nu jagar sig själva kallades det Findrev. jag förstår inte. är det fint att ha gjort fult? för det är ju i stort sett det man kommit fram till. reglerna ÄR snåriga. ja det är inte jag som säger det, det är drevmakarna. findrevet erkänner det och jagar sin egen fula svans. jag lyssnade, sittandes på huk framför ett gäng trötta trattkantareller ute i min skog och tankarna gick till den underbara älgen. alla ni som är ute och drevar, må vara findrev eller fuldrev eller nåt annat prefix ni hittar på, låt bli min älg.

och så måste jag få citera en blogg jag läser

"Äppelträdens skördar har varit ovanligt rika i år. Jag har tagit med mig en påse av de mörkröda, runda frukterna till mitt tjänsterum. På väg ut griper jag ett av dem och äter det, girigt, medan jag hastar fram längs gatan." Äter girigt... jag läser sakta... Äter girigt medan jag hastar.... vad är det för idiot.

det är möjligtvis sånt man skriver i romaner. som man skrev i romaner. inte något man skriver i blogganteckningar på riktigt i oktober snart november 2011 om man vill verka trovärdig. jag går inte på det. ingen äter ett äpple girigt, småspringandes fram på gator i stockholm. det är sånt man skriver när man vill vara en romanfigur eller möjligtvis i en dikt. och jag har full förståelse för att man kanske vill det i oktober snart november 2011 så därför blir det ändå en vacker text.

vem det är? Peter, akademinens ständige sekreterare. skulle tro att han aspirerar på nobelpriset, kanske är inspirerad av Tomas. kanske är det en figur i Tomas text Peter vill vara. kanske Herr Tanaka?

bara två saker

1. vet ni vem Lotta Vråk är.. eller lötta vrôk som man säger i Borås? Inte jag heller egentligen, men i Borås sa man om folk.. hon ser ut Lötta Vrôk när man kommenterade någons frisyr. Det är iaf så jag kommer ihåg det. Min mamma sa så. Och det var aldrig nånsin en bra grej, en komplimang till någon, att man såg ut som Lötta. Jag ser ut så nu. Det känns så. Nyklippt, lite avhugget, lite runt, lite ... bonnigt. Så jag googlar på henne... och vad ser jag. Jo det är August och Lotta som heter Vråk. Yepp.. thats me. I de lägen brukar(de) jag tänka på Michael Jacksons näsa. Mitt hår växer ju i alla fall ut igen igen... tänker jag. Och ingen talar ändå längre om Lötta.

2. Glöm passet om ni ska till Bryssel. Glöm det och när ni gjort det ni kan helt strunta i att ringa hem 06.20 från en bil på motorvägen och på ett lent sätt försöka få nån att hoppa upp ur en varm säng och panikköra till Landvetter i hällregn med ditt pass (som när man tänker efter lite och börjar räkna bakåt nog kanske gått ut). Kör sedan inte sista biten som biltjuv, rusa inte in för att checka in med orden.. snart kommer mitt pass i en bil från .. GÖR DET INTE.
Enär. Man behöver inte något pass för att åka till Bryssel. Man kan åka på sitt körkort. Om ni nu inte gjort något av detta behöver ni inte heller ringa till en hjälte och fråga... var är du.. aha på motorvägen.. med mitt pass... hmm.. menduälsklingvetdumanbehöverintepasslängre... du får åka hem och somna om!
Och sedan... kan ni strunta i att incheckningspersonalen ser att det bara är två veckor kvar tills körkortet går ut. För då kanske ni kommer ihåg att det är 4,5 år sen Trafikverket skickade ett brev om att byta körkort eftersom du gift dig.

Annars är det lugnt. I morron ska Jose Manuel Barosso invigningstala och jag kommer antagligen mest se fram emot snittarna.

Hotellfrukost

och jag njuter av ett samtal mellan några kvinnor
- Ja alla har ju sina uppgifter. Ove tillexempel han har ju höstfakturorna.

Jag läser en del bloggar av olika slag. Många är skrivna i Stockholm och när de bloggarna ska besöka Göteborg så kallas Göteborg konsekvent Göttlaborg, Götebååårj och sånt. Tvångsmässigt. Jag undrar varför, jag skulle aldrig skriva att nu är jag i... Stååkhåålm,  eller Tjockhult.  Beror det på att det finns ett komplex inför göteborgshumorn? Att alla innerst inne vill vitsa, göteborgsvitsa? Att man tror att det roliga ligger i vad man säger inte när, hur och varför?

Juholt ja, tänkte att det kanske fanns en chans att jag sprang på honom.. inte stor men dock. Vad skulle jag säga?
- Håkan bråkan,nu behovsanpassar vi alla bostadsbidrag så blir det inte nåt tjat?
- Håkan bråkan.. life is a bitch and then you die

han gjorde min kväll

.. han som ringde och drog igång med en fantastisk svada som inte gav nåt utrymme för att slänga på luren, vilket jag iofs inte brukar göra;

- hääj, ja renger från kungsbacka tinning och har ett ärbjuudande, vi har ju ny chäfredaktöör som tagit tinninga till nya nivååer å nu vell vi ha mä er som hafft tinninga innan .. ska ni ente mä på dän resan?!

han pratade på tills jag var tvungen att avbryta honom med en fråga

-  men du, var kommer du ifrån
-  ja kommer från boråås
- hehe, jag visste det.. men är det verkligen borås, kommer du inte egentligen från gånghester eller fristad?
- nä dö, jag kommer från kennarumma! (kinnarumma)
- så säger alla som kommer från landet, att dom är från borås, men dialekten avslöjar dom
- ja, ja har la lete bonni dialekt kanske
- nja.. :)
- män ska ru ente ha tinniga då, ett helt år för bara 350 kroner..tänk dä! å veeet du.. jusst nuu fåår du två tresslotter på köpet!
- jo såklart!
- ja, för plössslit hänner dä vettdu!! å dä ä så bra mä dätta serru att han löööper ut atomatist om ett år, (prenumerationen) du behöver inte tänka alls!
- guuu va bra! (sa jag och var nästan hemma igen)

En sak jag inte trodde jag skulle vara tacksam över att slippa

En gång för länge sedan kollade jag på hemsidan för Linas matkasse (ett företag som kör hem mat och recept för två veckor åt gången) om dom levererade i våra kvarter. Jag vet inte, jag fick väl nån idé om att slippa.

Det gjorde dom inte då. Så gick det ett halvår eller två och så kom ett mail att nu NU har dom leverans och nu var jag bara en klick från att se ett enastående erbjudande. Såpass minsann.. så jag klickade och vips! hade jag börjat prenumerera på Linas matkasse. Hoppla.

Skulle jag bli upprörd över fula trick. Jo men det blev jag men samtidigt nyfiken. Var detta månne slutet på min urtråkiga vardagsmatlagning som mest består av konserverade tomatburkar, olivolja, lök och vitlök med avbräck för bacon?!

Så jag lät det vara. Lät orätt gå före rätt och inväntade kassen. Och den kom. Och jag blev liksom blyg för kassen. Den kom med färglad receptfolder tryckt på glättigt och glättat papper ...Dillkött på kyckling för kalv var väl för dyrt, chorizo i rotfrukter och matvete, minestrone med små pastapluttar som små barnen skulle vara glada över för när mamma lagat mat så kunde dom trä pluttarna på trådar och ha som halsband.
Nu har jag tre paket matvete för av någon anledning köper jag det om och om igen för att kompensera burktomaterna tror jag. Ingen lagar nåt av det.

Nåväl. Vi lagade och åt. För gammal kolja i äggsås. Äggsås i nån mjölig variant. Det luktade gammal fisk flera dagar, vi letade tappade rester överallt. Plötsligt kändes det som att jag var förvisad till matan igen. (i Borås sa man matan, inte bamba). Och den lilla rest av matlagningsglädje, den som man trots allt får när man freestajlar tisdagskvällen måltid och hottar upp burktomaterna med majs, spiskummin, soltorkad tomatpasta, färsk chili och en vecka för gammal fetaost.. den försvann. Borta. Så ledsamt det blev.

Så jag betalade matkassen, sa upp prenumerationen och i söndags var jag så tacksam över att inte nån bar in nån ny kasse över tröskeln.  Man kan också kalla denna lilla historia .. Living on the edge.

satans wordfeud

Jag vaknar på nätterna och börjar tänka på bokstäver. Eller om jag inte vaknar utan drömmer, det är nästan värre för i vakendrömmen försöker jag hitta på ord på de konstiga bokstäver jag har.. jag tillåter mig inte ens att drömma nya bokstäver.. k l b v d r t s var är alla vokaler t w c .. ge  mig ett aaaaaaaaaaa ...det är satans omöjligt och jag vaknar trött på mornarna.. med en enda tanke..  jag ligger och förlorar i sömnen. Till vilken nytta.

En kompis till mig

 ... har inte tvättat fönster på tre år. Det vet hon för att det var tre år sen de satte i takfönster i sovrummet och idag tvättade hon bort lite grejs från nån etikett som suttit där. Nu undrar hon om det är helt onormalt.

Hennes man kom in när allt var klart och undrade i sin tur om hon verkligen tvättat fönstrena för de var lite... dammiga på nåt sätt. Hon blev inte ens förbannad för dom var det. Det satt dammrester av torktrasan här och var, sånt hon kan bli galen av. Och hon har förresten helt klart för sig att hon är en slarvig sort så vad finns att bli vansinnig på. Undrar hon.

Sen tog hon fram dammsugaren och dammsög med irriterade drag de hörn som hennes man lämnat.

Detta skulle tydligen vara en sedelärande historia om att det spelar ingen roll hur ofta man städar, tvättar fönster eller dammar. Det kommer alltid ny skit. Eller någon som inte ser vare sig skiten eller städet. Eller någon som gör det åt en.

Hon iaf sluppit tvätta fönster i tre år. Säger hon.

En fråga till nån som vill besvara

När jag idag körde till träningen.. (jominsannserruattjaggjorde) korsade en älg min väg. En underbar älg. Den sprang som om den hoppsastegade i slowmotion. Det finns inte mycket som gör en mer naturödmjuk.

Min fråga är nu, varför skjuter man älgar men inte fjordhästar? Inte något ont om fjordhästar, jag bara undrar.

Inga trattkantaraller

i den här bloggen. På facebook har nog 74 av mina kontakter lagt ut bilder på trattkantareller. Även jag har plockat mig blå, så det måste finnas skräckinjagande mängder.

Jag var nyss på museum i Århus. Det var... ganska tråkigt. Faktiskt. Aros heter det och har tydligen Danmarks dyraste utsmyckning.. den hbt-färgade rundeln på taket.  Man kan gå i den. En tämligen intetsägande promenad, trots glada färger. Då var det mer spännande att se människor utifrån-nerifrån.

Så går man och går i rundeln och tänker att nu är jag en del av den dyra offentliga utsmyckningen för någon nere på gatan, så man försöker se ut som att man uppskattar allt. Och fortsätter sen i den andan och tittar och försöker känna. Efter. Ett rum med dimregn som sakta föllll lll vackert ljussatt,,

Jamenjo.. jodå. Jag kände lite. Och lite blött. Och man kan ju alltid trösta sig med att man iallafall inte känner en Steinwayflygel i hövvet...

Sånt kan kännas skönt. Jag blev stående en lång stund och kände det. Och en stilla glädje över att det inte heller satt en kniv i benet.

Ett rum var lite mindre händelsefattigt.. men fint. Jag filmade och om man vill kan man se mig göra en Hitchcock.. tänk så många Hitchcockfilmer man suttit med uppspärrade ögon hela filmen igenom för att hitta honom och varje gång har det känts lite som ett antiklimax...lite  - såg jag verkligen allt, hände det inte mer !? - .
Ibland känns det så på museum.

Jag är i Århus. Det är väldigt trevligt. Många är här i samma syfte, dans. Jag hälsar på folk artigt i hand, och presenterar mig. Hej jag heter.. osv... hinner med en harang innan min mer minnesgoda kollega väser i mitt öra ; ... du  har hälsat på henne... henne träffade du i Stockholm för några veckor sen ... det är hon som du pratade med i.... Jag får rodna mycket och någon föreslår hjälpsamt att jag kanske har ansiktsdyslexi.
Vilket är snällt tänkt, diagnoser i all ära, men för oss som hälsar för många gånger på samma folk
gäller det nog inte byta jobb så ofta. Eller för all del, släppa taget om självupptagetjaget. Då kanske du´et fastnar bättre. Jaja, jag ska inte bråka med mig om detta, jag ska ut på stan och hälsa.

ett scenario

från verkligheten

En vanlig lördagsmiddag. Jag, två bonusbarn - bb1 och bb2 + bbs far som är på väg bort på spelning och därför inte sitter med utan står och stryker skjorta och letar noter. 

Som så ofta är samtalsämnet en film som bb1 eller bb2 sett.

bb1 - den där med han som hade ögon i handen.. Helen den kommer du väl ihåg?! han  höll händerna så här (håller upp men handflator bredvid ögon ).. extra ögon!..  fan va den va bra!
jag - ehh.. nja.. ögon i handen... ?
bb 1 - ja. han hade ögon i handen så här.. Pans öga.. hette den inte det..
bb2- jaaa.. den var SKITbra.. Helen, den kommer väl du ihåg!?

jag- ehhh.. njaääee . (ögon i handen, borde jag inte komma ihåg det?)

b2 - joo..den var ju skitbra! Vi såg ju den ju, den där hemska.. men skitbra, kommer du inte ihåg den!?!?!?!?!??!?! vi satt ju i soffan.
jag - men var jag med?
bb1 - jaaa... såklart!
jag - nja.. har jag verkligen sett den?
bb2 - jaaaa.. vi satt ju där.. en helg.. Pans öga.. kommer väl du ihåg..?!!??
jag - men tyckte jag den var bra?
bb 2 - jadå!..
jag - jaha... jaså.. tyckte jag det.. jaha.. .... bra?.. jaha.. 

här blir jag nedstämd, hundra år dement, redo att kasta in alla handskar i världen och börja ljuga; jasådenja! mitt minne och min hjärna ligger och krälar bland dammråttorna.. jag blir på riktigt orolig

bb 1 - (ropar plötsligt till sin far) - pappa.. Helen var väl med när vi såg Pans öga!!!! (?)
barnens far -( ropar tillbaka) nej.. hon var nog inte hemma då

bb1 - ok.. det var väl Calle då. Men den var skitbra!

jag -   ....
bb1 +2 - blalbalblalllblalbalblablalbalbla   blablablabal... fan va bra.. bla bla

jag - nu dukar ni av.. snabbt och tyst. och näää.. det finns inga chips.

Jag, en lipsill

Jag jobbar ju med dans nu. Inte så att jag dansar nåt förfärligt utan mer att jag projektleder i dansbranschen. Det är nytt. För mig alltså. Igår var jag och såg dans. I jobbet. Dans för barn på mellanstadiet och jag lipade. Jag satt där i mörkret och lipade på ett sätt som aldrig hänt (nästan) under alla de hundratals teaterföreställningar jag sett. Och jag tänkte.. vad i hela friden är det som får mig att lipa varje gång jag ser dans. För det är nästan varje gång. Folk som rör sig i grupp i takt eller otakt i samma eller olika mönster till musik. Pang. Där lipar jag. Kanske är det av avundsjuka? Att jag inte har så rörlig kropp, att jag är den som sitter still? Nja. Nog för att jag är avundsjuk men jag brukar sällan lipa av avundsjuka, jag blir mer "mjaha.. jaja, hädanefter får jag se till att alla som ska vara med är äldre, kortare och tjockare än mig". Det brukar gå jättebra.....

Nej. jag blir bara så oerhört berörd när grupper av människor samspelar i rörelser. Utan ord. Inte som i Hitlers militärparader, det är lite för många människor i lite för samspelade rörelser. Lite för.. tajt. Vilket iofs kan göra en gråtfärdig.

Jag tror det handlar om att släppa ifrån sig huvudet, att uppleva med kroppen det konstnärer på scen visar med kroppen. Som poesi man inte fattar, då det är lika bra att inte försöka tyda, bara läsa bokstäver på rad för att det låter vackert. Att inte analysera mer bli paralyserad. Inte för att det inte kan vara tråkigt, men kanske är det så att det händer nåt med muskelminnena i kroppen... som väcks till liv... som vore man en dansös för många liv sen.

torrbloggning

Om man läser bloggar flitigt så stöter man förr eller senare på fenomenet bloggtorka. Bloggskrivare bloggar om att dom inte har nåt att blogga om och kallar det bloggtorka. Det är lika tråkigt som det låter. Jag tänker att jag istället ska torrblogga, dvs blogga om det jag inte har något att säga om egentligen.

 

till exempel om att jag genomförde den genomtänkta idén att plantera humle och krasse i min egenbyggda pilblomställning. Det är sällan jag till hundra procent gör det jag säger. Nu ser man inte det så bra men det är humlekottarna som liksom kastar sig ut i intet som vore dom såna där glada tarmbakterierna som yoghurtfabrikanter använder i reklam. Nyttiga bakterier som pratar och tjuter och kastar sig omkring, springer glada på rad som en gladarmé. Har väldigt svårt att äta sån youghurt efter ett sånt reklaminslag. Överhuvudtaget funkar det inte med talande mat eller piller eller munsköljsmonster för mig.

Ja, Jo, minsann. Åt kräftor igår. Massor. Havskräftor, fast min inre Boråsare faktiskt skriker efter dyiga insjökräftor. Men det säger jag inte för jag vill inte verka kokobell. (som man säger i Borås)

Så här det ut när jag kör hem och meddelar just det till hemmet.  

Är mycket förtjust i min lilla bil som på utsidan ser ut så här. Alltså det är inte jag som suddat nummerskylten, bilden är från nätet, men min bil ser ut så. Många tror att det är lätt att köra ihjäl sig i en sån, men det har jag aldrig märkt. Om ni nu klickar er vidare har jag all förståelse.. men stannar ni kan jag berätta att det hänger en papperskräftlyktmåne kvar i fönstret. Tänkte att alla grannar skulle tro att här minsann.. har vi det skojit två dagar i rad. Kaffet är klart. I Ryssland är ett helt hockeylag borta, men man fortsätter spela i serien i alla fall. Med juniorerna som om inget hänt nästan. The show must go on.Jag tycker ofta det finns all anledning av stoppa både showwer och annat i tid och framför allt i otid. Så besynnerliga saker blir

Har inte gjort någon morgonträning sen sist. Ifall nån undrar. För att jag är värd det, jag är värd att sova på morronen. Jag säger till  när det ändrar sig igen. Det kan det göra när man minst anar och ingen är mer förvånad än jag.

Idag har jag varit på öppning av bekants kaffecafé. En sådan där grej som man blir förbannad av. Vad menar folk med att förverkliga sina drömmar och hur svårt kan det vara. Typ. Jag kan också förverkliga mina drömmar om jag bara visste vad dom består av. Jag försöker lista..

1. inget kravfyllt
2. inte så mycket, kanske 25 timmar i veckan
3. bara trevliga folk
4. ja, det var väl det ungefär

Det var iaf ett skitfint café med fokus på nästan egenimporterar krav- och rättvist kaffe som växt på hög höjd för då är det inte så mycket koffein.. jävelsgott. Kulörta lyktor, svingoda kakor, fina trästolar i olika färger, litet och intimt och personligt...  billigt. Härligt.
Åk dit. Det ligger på Skanstorget i Göteborg och heter... Domingo.. nåt. Jag trivs som kaffesnobb om det innebär att man får så gott kaffe som nån annan gör. Köpte inte med mig bönor hem för jag orkar aldrig sträcka mig efter malaren, så det blev det färdigmalda. Det var nog bara jag som köpte färdigmalet. Undrar om det beror på att jag är den lataste eller om jag är den med mest självinsikt. Sånt får man aldrig reda på.

Jag vet inte om det var kaffet, cafét eller nåt annat, men jag hade en sådan där amerikanskfilmtrevlig eftermiddag, en sån där när man sitter och hänger med halvt okända människor och pratar om ditten och datten och ler stort och tar en kaffe till och ropar hej till nån som går förbi. Jag älskar såna filmer. Jag vill leva i såna filmer.

...... hur svårt kan det vara... jag kan också måla stolar i olika färger.... kulörta lyktorna har jag redan...

idag åkte jag hemifrån 7.35, anlände Friskisosvettis ca 7.57, checkade in, bytte om och hyst upp på crosstrainern där jag startade "vobbel med ben o armar" 8.09. fyra kilometer tar ca 28 minuter och 56 sekunder. sen duschade jag med hårtvätt och var klar ute i bilen 9.09. anlände jobbet 9.26. typ.

och hela tiden med en tanke - varför går jag inte ut och springer. ut ut alltså. naturut. för att det är väldigt mycket tråkigare?! antagligen är jag en alienerad mänska. men jag skryter om träning direkt jag kommer till jobbet för mänskor som är ganska ointresserade av min oanade träningskapacitet. det hindrar mig lite men inte helt.

hur jag mår? som vanligt. är jag gladare? nä inte värst. nöjd? jovars. men vad är behållningen då? att jag känner mig som en av de utvalda som hejar initierat på varandra i träningslokalen tidigt tidigt för att vi känner igen varandra som de som valde att gå upp och träna när alla andra äter frukostwinerbröd för att  sedan vackla sömndruckna till jobbet? absolut. så länge som jag aldrig tränade utan bara var en usel mänska är jag värd det. jag är värd att heja initierat.

Detta är ..måste jag säga.. sinnebilden

för storslagen nyfikenhet.



och den vet inte hur nära den är att få skriva just den där dödsannonsen.. idag har jag avlidit.

Nu har jag som tur är slutat mörda sniglar och vem kan ta livet av en så målmedveten varelse. Mitt i lingonrensningen satt den där. Som vore det en catwalk balanserade den där på kanten med hus på ryggen och spröt åt alla håll. Antar att den bott bland lingonen en natt, men herregud.. vad är lite snigelslem i sylten om man ibland får bli skönhetschockad.
Fan va snygg naturen är. Och gärna tillsammans med lite blå plast.

Det är sent

alldeles för sent för mig att inte sova, för klockan är 23.58 och ingen kommer att gå upp åt mig i morron 06.46

Läste tidningen på vanligt sätt i morse. Bakifrån. Om man gör det med ettan i GP så hamnar man nästan allra först på dödsannonserna. Eftersom jag gjort det så länge jag kan minnas är det en trygg start på dan. Jag vet inte vad jag är ute efter egentligen. har inte alls koll på min dödsannonsläsning, men idag närmade jag mig en lösning. För idag läste jag för första gången en annons som jag kan tänka mig att härma. Jag menar fina dikter och sånt får man ju många tips på, men idag såg hur jag vill ha det. Nån hade nämligen bestämt sig för att det skulle stå:

"Idag har jag avlidit".  Och så namn och datum. Kort och koncist.

Okej att man inte kan vet NÄR idag är, men VAD man gör den dagen, det kan man iallfall bestämma sig för att berätta själv. Utan att kokettera med att jag har nåt speciellt avspänt förhållande till alltihop med död så tycker jag att det var en av mer innehållsrika att läsa. Och då har jag läst många många dödsannonser i mina dar.

en tisdag innan jobbet

mjölken tog slut så gröten blev ganska torr. ibland tänker jag att det bara är små barn som äter gröt. men så fortsätter jag att tänka att det går ju fort iallafall.
börjar sent idag så jag har bestämt mig för att åka och träna innan jobbet. sajnade upp för ett års autogiro på friskisosvettis igår. förra kortet tog slut i april och nu tänker jag att om jag kör autogiro så dom drar pengar varje månad så kommer jag att gå och utnyttja deras grejer varje månad. frekvens möter frekvens typ .. men så tänker jag att jag är ihärdig självljugare och alltså borde vara glad över att jag ens går idag. om jag gör det.

att man kan tänka behöver inte betyda att det man tänker är klokt.

en torsdag efter jobbet.

häller upp ett glas vin till maten, mest för att det låter härligt när det kluckar. jag dricker inte upp det, är fruktansvärt godissugen. hittar en påse maränger som väl är ett par tre år gamla, funderar på om jag ska lägga dem i vinglaset och äta med sked.

har sovit dåligt. även den timmen strax innan middagen.

om nån undrar

så har jag nu jobbat i tre dagar. skitren.

Sista semesterdagen

Japp, så tragiskt är det. Och det går inte ens att någon läraraktigt rättar en med.. "senaste heter det" för det gör det inte i det här fallet. Och det svåraste med sista semesterdagen är att man måste återgå till "helåren". Jag har inte varit hel och ren på flera veckor, förutom någon dag då och då. Semestern är en slags orgie i fulthåligtogärnamedfläckar. Har man väl börjat gå den vägen vill man aldrig sluta. Iallafall inte jag. Det har hänt att jag avhållit med från att åka in till stan för att jag inte vill duscha, inte tvätta hår, inte leta i garderober. Jag har ett par shorts, en klänning och ett linne, ett par arbetsbyxor och en jättefin fintröja som jag en gång råkade måla i så den fick färg på sig och nu tillhör favoritsommarklädseln. Det enda jag bytt mellan utan att tvätta i onödan. Det blir som ett beroende. Rena kläder blir som skoskav. Vem vill ha skoskav?

Inga fler frukostar som avslutas med en lång stund av.. ingenting. Aldrig mer ingenting. Ingenting får för lite tid och utrymme under de veckor som inte är semesterveckor, dvs 47 st. Allting tar över. Allting kräver rena kläder, rent hår, rakade ben, mer eller mindre lyckade leenden och två telefoner. Jag bävar.

Sommarjobb

..ja så känns det just nu. Att detta är mitt tredje sommarjobb. Mitt första var att packa korv på Scan i Borås, kanske var det 1976. Vi fick ha fula mössor vilket var väldigt tråkigt. Jag vet bestämt att vi vi fick packa om wienerkorven som kom tillbaka med utgånget datum. Och så kommer jag ihåg vägen till rökrummet, där satt vi ofta(st). 1980 hade jag sommarlov från Ljungskile folkhögskola och jobbade som hemsamarit i Strömstad. Jag tror jag följde strömmen av vänner som skulle dit. Inget på eget initiativ alltså. 2011 har jag ägnat större delen av en semester till att gjuta betongplatta, måla, skrapa, måla, måla, slipa. På eget inititativ. Det blir väldigt fint, men dock, det har känts som ett rejält sommarjobb. I pauserna har jag legat i hammocken och tittat på glaskulor. På kvällarna har det kvällsbadats och sedan har sena kvällen avslutats med filmfestival med filmer lånade på biblan. Av skiftande kvalité.

Nu är snart semestern slut. Det har varit en av de bättre.Nu känner jag starkt att på måndag får börja regna, bli 14 grader och blåst. Utan hänsyn till alla er som fortfarande semestrar, för för mig känns det inte bra att lönearbeta under högsommarkänsla. Det känns .. osunt på nåt sätt

Har ni inget att göra på er semester kanske det passar att besöka Kungsbacka marknad torsdag 2-14. Där kan man köpa plastpåsar, träskor, fula kläder och .... betongkonst. Joemnvisstserru. Jag står på konsthantverksavdelningen och kränger.

Sjukt snygg natur

Det är iallafall något med fjärilar. Som om de har ett sjunde sinne, det estetiska. Det som visar vart dom ska sätta sig för att samverka med sin omgivning och bli så där sjukt snygg. Citrongult och javadfärgennuheter passar ju inte ens ihopa. Så mystisk kan alltså naturen vara.

Och när jag inte springer på färgkombinationerna i trädgården så målar jag. Trappa, väggar, fönster.. allt vitt vitt vitt.. som en ordentlig semesterrenoverande ängslig svensk. Eller ordentlig och ordentlig.. grunden med all lyckad renovering är ett gediget förarbete, så det gör jag inte. Om man tittar på håll är det ju snyggt ändå. Alternativt, det är ju ändå snyggare än förut.

För övrigt... börjar artiklarna om han norrmannen bli störande många och onödigt detaljerade. Skulle vi inte tiga ihjäl hans idéer och hans manifest?  Skulle vi inte straffa honom genom att inte sprida hans bilder och idiotiska psykopatsvammel? Är den verkligen värd att analyseras? Nu verkar det istället bli ännu en kassako för media. Man hukar sig, slänger tidningarna snabbt till återvinning och tar ett stadigt tag i målarpenseln.

Mer blomsterodling

Säg hej till hela broccolirabatten...

och till salladskålhuvudena som fått extra huvuden...

De är jag allvarligt talat lite rädd för. Stänger som växer upp ur huvudena som extra mera, med blomanlag och andra sorters blad. Jag ser mig numera som en naturvetenskapare, en upptäcksresande i grönsaker som inte hejdas genom skörd. Less is boring.. även astrar får plats i blomstersängen..

Och välkommen på kräftskiva, jag har krondillen.. några dagar till. Den är på väg, likt en sol, upp att möta nån hemvändande rymdfärja.

och partybelysningen.. och en uttråkad hund. En päls vilse i det som för honom nog kan liknas vid en oändlig brädgård, för oss en bara oinoljad altan.

Ta med kräftorna och kom! Ni kan hjälpa mig att stötta upp armeringsjärnen som stöttar gurkplantorna jag en gång planterade, glömde och sedan hittade, långa som lianer, när jag en regnig dag gjorde en razzia i odlingslådan.

Vaknade i morse och världen fortsatte att tränga in i livet, huset, sovrummet...  när 21åringen på väg till sitt arbete även denna lördag passerar under det öppna sovrumsfönstret och som vanligt lite halvhögt ropar; Hej då .. med tillägget... nu är det 84 döda ungdomar.

Man andas in 84 döda ungdomar och sedan andas man ut 84 döda ungdomar. Och jag tänker på mina ungdomar och andras ungdomar och ett kort ögonblick går känslan ända fram till hjärtat innan systemet stänger av för att bevara ett uns förnuft.

När Norge drabbades av sin, av vår katastrof stod jag nog och målade pärlspont i en trappa, eller om jag just handlade på Coop. Min värld fick denna gång stå kvar i all sin skörhet. Denna gång. Det är så det känns. Det är inte en galen värld, det är en värld där man inte kan skydda sig mot galenskap. Idag känns Norge verkligen som en lillebror. Ett litet syskon man vill ta i famn, vagga och lova att allt kommer att bli bra.

Vad är det för fel..

på mig.

Ser ni vad detta är? har ni sett det förr? Nää, kanske inte det, för det är blommande broccoli. Klicka på bilden så ser ni det gula bättre. Gula fina blommor, det är vad broccoli egentligen ska producera, inte broccoligratänger. Om den själv får bestämma.

Så, jag har alltså byggt en odlingsbänk, handlat tusen liter jord, burit, planterat, gödslat, vattnat, grejjat, tittat, dödat sniglar.. till vilken nytta för middagsbordet. Ingen.

Detta är en kravmärkt variant av att ta bilen till ICA, ta största kundvagnen, fylla den med mat och dyra attiraljer, köa...länge, lägga upp på banden, betala och gå. Kanske att någon kassörska ropar efter en..., hallåååååå du glömde packa ner och ta med maten!!!! Man vänder sig om och ler lite, vinkar och nickar förnumstigt. Och åker hem.

Vad är det för fel på mig.

Jaja.. jag får väl ta in den. Som snittblomma.

För övrigt är Galenskaparna på Allsnången nu. Jag rodnar. Vuxna människor som inte leker utan spelar debila vuxna.

liljedals matblogg

En kväll som denna, en rastlös, inleds med fördel med en .. ouzo

inköpt på Kreta 2007. Samtidigt som jag tar ett gott glas skänker jag en tacksamhetens tanke till att alkohol inte dunstar, men jag konstaterar även att jag inte behöver ha så dåligt samvete över att jag inte  klimatkompenserar. Det är definitivt inte varje år jag flyger och hämtar sprit. Inte ens vart fjärde. Mannen bakom ouzon vaktar flingsalt. Man kan köpa honom. Om nån undrar.

well well.. startern är startad.. jag fortsätter med att skörda.. hemmagjord sallad, vilken jag gör en sallad på.

Sallad på hemmagjorda salladsblad blandat med köpt avocado, paprika, lök, lite hubbabubba och mummamumma.. alltså, jag kommer inte riktigt ihåg, med det var inte hemmagjort. MEN toppat med fetaost som det med fördel spritsas lite lime över. Nymald svartpeppar i en nyköpt kvarn som går på batteri. I förgrunden hemmagjorda broccolisar lätt förvällda och marinerade i olivolja, honung, vitlök, några droppar rödvinsvinäger och flingsalt stulen från flingsaltsmannen. (köpa köpa?).
Och nu undrar ni vart jag har fått tag på den fina skålen?!

Häll nu upp lite vin så blir det ännu roligare och godare. Rose går an. Går bra an. Och som tillbehör till maten gör man nu lite tzatziki. Om man låter lite gurka "sticka upp" ser det inte lite sörjigt ut. Frukten i bakgrunden är inte hemmagjord och kravmärkt, skalen på äpplena är oroväckande hårt. Och rött.

Nu till den varma delen.

 

Olivoljestekta auberginer. Det är gott. Men svårt. Här inser man nämligen att man är oerhört präglad av 70-, 80- 90-talets fettskräck....min hand vill inte stänka i så mycket som min hjärna vet behövs. Auberginer ska nämligen stekas i m y c k e t olivolja för dom kräver det. För att det ska bli gott. Det blir en kamp.. som hjärnan vinner. MYCKET olivolja krävs.  Två pannor om man vill steka många för de ska serveras varma, lite knapriga och samtidigt. 

Samtidigt man lagar mat kanske man har lust att lipa lite av känslorörelse och då kan man sätta på tv och titta på när Sverige vinner fotbollsbrons!

Hemligheten med den stora smaksensationen med auberginer stavas citron. Mycket, som man får krama ur själv. Och då behöver man inte tala om för matsällskapet att de marinerats i citron och att man kramat citron över de när de stektes. DOCK får man inte glömma att dra ur det bittra med salt INNAN man steker.

Ja, sen är det bara att äta. Betyg? Skulle nog sätta 6,5 av 10. Så mycket olivolja ger en lite.. fadd smak..

Så, vad gör jag en sommar...

kanske att jag sitter ute jämt

 .. natt som dag. Med stort fågelintresse.










Kolibrin rör sig nästan aldrig, kanske saknar den sitt hemland amerikat. Och precis så vacker är kvällshimlen varje natt. Eller så är det Hipstamatickameran. Eller kameran i kombination med ljusslingor. Eller något man inte fattar.

Så måste man vakta odlingen. Den måste förgås på rätt sätt. Dvs att aldrig aldrig bli mat åt en snigel.Vilket jag misslyckas med, så det enda rätta är att ändra inställning. Har jag läst mig till. Delad mat är dubbel mat.

Och broccolin bor så fint i sin linda. Jag är inte nån månskensbonde värd namnet men jag gläds något förskräckligt åt broccolin. Och åt sockerärtorna. Dom äter jag råa från kvist.

Pälsen vakar över oss. Man kan tro att han är fastbetongad på sin lejonklippa. Det är han inte. Han har bara läst sig vart han bäst undkommer fästingar.

Vad görs mer... jo, turer hit och dit. En till staden. Vissa möten blir man mer glad över:

Och en tur och retur Pilane skulpturpark. Det var som ett liknande stadsmöte fast på gräs.

Man kan gärna göra en utflykt dit. Titta på lingångaren. Länge. Eller så lång tid det tar att tänka klart.

 

Varma men kalla hälsningar från förkylningsriket 20110713

semester

• inga långa resor
• inga dyra resor
• gunga hemma istället
• tvätta fönster efter att jag skrapat, oljat och målat
• bygga betongplattform på berget för utsikt
• tappa några fler kilon
• dricka goda kalla och rumstempererade drycker
• vilket gör det svårt att tappa några fler kilon
• och frågan är. vart ska jag tappa dom?
• få klart saker
• inte få panik
• köpa ny utematta .. idag
• bjuda hem folk
• va snäll .. så gott det går
• ta dan som den kommer
• eller lära mig att ta den som inte inte kommer
• vilket känns onödigt

 Hur svårt kan det vara?

Jaså minsann, ni vill att jag rekommenderar något..

ja, men då kan jag rekommendera rökt laxbit med jordgubbssallad. Jag har ätit det två dagar i rad och det är ... jäavlarimigskitsmarrigt gott.

Jag gjorde min hittepå-jordgubbssallad av jordgubbar (hoppla), paprika, avocado, småtomater, grönsallad, citron, olivolja, salt o citronpeppar. Till det häller man upp ett stort glas kylskåpskall tämligen billigt vitt bib som kanske legat för länge i det där kylskåpet. Men det gör inget för i morron börjar den riktiga semestern och man är just nu ensam hemma och har funderingar på att titta på Allsång med svansen. och kan då fyll(n)a på sitt glas.

ehhh.. rättelse.. det är ingen Allsångssvans idag såg jag nu. Jag sitter väl still lite till då. Kanske kokar jag kaffe.

En dag i Ivan Liljedals liv

gå upp, äta frukost, åka bil, åka buss, åka spårvagn, jobba, äta lunch, jobba, åka spårvagn, åka buss, åka bil, äta middag, gå och lägga sig...

ja, det var väl det

Sänkta ambitioner

Åkte förbi Kungsbacka kommuns kommunikationshörna. Och, tja vad ska man säga. Dom HAR sänkt sina ambitioner när det gäller att uppmana oss skattebetalare att ta del av den kommunalmoderata önskan att ha trevligt alla årstider. Se HÄR och HÄR.

Kolla detta.

Alltså, jag menar två årstider i en och samma skylt.. utan den kommunala smileyn!? Och ett "o", vart tog "och´et" vägen och vad skulle Jan Björklund sätta för betyg på den här skylten? Vi är ju trots allt den 17e rikaste kommunen, visste borde vi kunna tillhandahålla gatukontoret konsonanter så det räcker? Äsch, illvillig ironi blir ingen glad över, man får hålla sin inre glädjedödare i schack. Men ett flin kan den gott kosta på sig i den här frågan.

Och jag vill som vanligt inte verka otacksam. Faktiskt. Våren kan jag inte göra nåt åt, den var.. ganska trevlig. Eller.. inte otrevlig kanske men något litet stökig faktiskt. Eller stökig och stökig. Skitjobbig då och då. Hoppas inte det gör nåt Kungsbacka.

Sommaren - det återstår att se. Jag lovar som vanligt att försöka dra mitt strå till den kommunala glädjestacken. Man kan inte vara helt hundra, men vi får helt enkelt hoppas på det bästa.

Ha det ungefär som ni kan och vill i sommar, det tänker jag.
Vi ses när vi ses!

Just NU

är det EN läsare på den här bloggen. Från Österrike.

Hallo Österreich! Großen mit einem kleinen intimen Begegnung, es ist nur du und ich hier auf dem Blog. Sie auch? Es ist mir wichtig, dass Menschen, die mich trivs.Hör wissen, ob es etwas gibt, vor allem du, dass ich darüber schreiben zu sehen. Ich war in Österreich vor ein paar Jahren, fuhr ein Motorrad auf und ab
Großglockner Hochalpenstraße. Es war großartig. Haben Sie zufällig von Schweden passieren, wenden Sie sich bitte, Gruß und ich kann Ihnen zeigen .. Holmenkollen vielleicht!

Hej Österrike! Härligt med ett lite intimt möte, det är ju bara du och jag här på bloggen. Trivs du? Det är viktigt för mig att folk som hälsar på mig trivs.Hör av dig om det är något särskilt du vill att jag ska skriva om. Jag var i Österrike härom året, åkte motorcykel upp och ner

Grossglockner Hochalpenstrasse. Det var fint. Har du vägarna förbi Sverige så hör av dig, hälsa på och jag kan visa dig.. Holmenkollen kanske!

Vad jag gör på nationaldagen?

Ligger runt. Från säng, via hammock till nedfälld däcksstol och så tillbaka till hammock. Jag måste ligga för om jag står eller sitter så rinner det vattensnor ur näsan. Jag vet att inget frågat om snor men det är synd om denna människan.

Letar nässpray, hittat två med minimalt spray kvar, vet att det finns en till i dörrfacket i bilen. Ska sätta näsdukstussar i näsborrarna och vackla ner. Snart. Famlar efter ett uns av energi. Där var unset, öppnar datorn och ser att det ska bli tromber. På nationaldagen. Fint på nåt sätt.

Annars vet jag inte så mycket hur man gör med en nationaldag. Firar den? Gilla läget nu när man inte får vara ledig annandagpingst? Jag har svårt med det där med att "gilla läget". Tror att det är ett av de mer makteffektiva sätt som finns att tysta nån med avvikande åsikt.

-  Du får vara så snäll och fira den 6 juni och göra det som det anstår en norrman, det är bara att gilla läget.
- Jaha.. ok..  men jag är ju svensk.
- Igår ja, och i morron, men idag beter du dig som en norrman. Var lite tacksam, gilla läget, spänn av, var inte så tråkig! Du är ju ledig. Vifta med flaggan och tjoa... seså.

- tj..o..hoo.. då da. 

Men är jag inte

en fantastisk glädjespridare så säg.


Varför skrattar då bara jag. Kanske för att jag gärna vill ha betalt för min humor. Men det är stort att roa sig själv, det tycker jag. Kanske större än att roa andra.

För övrigt sopade jag berget igår. Det syns tillochmed på bilden. Och nu kanske nån säger.. Kära nån vad hon överutnyttjar betong. Ja, säger jag. Det gör jag.

Ruccolan blommar. Hurra. Nu slipper jag den. Snart blommar dillen oxå. Sen slipper jag fundera mer tills nån salladskålsvariant som jag odlar kommer att vara klar, den ska ju ätas färsk, alla 10 samtidigt.

Försöker förstå

 Eckart Tolle.
  "Om du ser vilket förhållande du har till nuet kan du också se vilken relation du har till livet"

Jag blir ansträngd i huvudet av sånt. Sånt och symboler. Jag är symbolhandikappad. Jag kan ju säga saker symboliskt. Men att tolka symboler, det låter sig inte göras i handvändning. Men tillbaka till nuet. NU. Tittar mig omkring, fredag förmiddag innan eftermiddagsjobb några timmar. Tidningen hämtad och läst.  Jag befinner mig på min absoluta favoritplats

 

NU.. och njuter verkligen av NU.. som jag längtar efter resten av året. Vad säger det om min relation till livet. Att då som var nu när jag njöt då får mig inte tillfullo uppskatta nu nu.
Kanske säger det också något om förenklingen av livet genom oneliners av vise män.

För övrigt undrar jag vad gör jag med skörden, typ dill och persilja. Herregud.. jag som inte är van att använda persilja, varför odlar jag det?!?! Vad ska jag göra av det NU.. nästa vecka är det ju visset. Persiljedillsoppa?

 Och när saker tillslut blommar jag får en överblick över mina trädgårdsblomster som jag på nåt sätt glömt bort under vintern hur jag disponerat och komponerat i färger, inser jag att jag kan sluta fundera. Allt är blått

 

Åter tillbaka till Eckart... han pratar i en video med mannensompratarmedhundar Cesar Milan om att hundar borde vara våra förebilder, våra filosofiska mentorer, våra vägledare. Alltid beredd att förlåta, att släppa gammalt groll, alltid vara beredd att vara glad. Alltid Här och Nu, beredda att säga ja både till koppelpromenader och vaktuppgifter. Så himla fint.. Men jag blir mest sorgsen över hur sårbara dom är, den sorten.

Pälsen är  alltid nöjd och glad. Framför allt om han blir utnyttjad. Här som filtvärmare en kall dag i hammocken. (men så kan han ju också skita i att ta ansvar för persiljedillsoppan)

Fröjda.. vilket osannolikt ord i samband med varför det finns ett stort behov av tillexempel hbtqfestivaler.  Där många den enda gången om året är förebilder, lite åtråvärda och plötsligt korrekta och lovliga fotobjekt. Framför allt de som ska representera Qet.

Men Fröjda är fint.. fram för mer fröjdande! Ropen skalla Fröjd åt alla! En fröjd om dagen är bra för magen.

- fan ,, e du bööög ällller?!?!
- näääej! jag fröjdar!

Jag läste

Tomas Tranströmer. Han har skrivit det vackraste jag läst på väldigt länge. Jag hittade det i en dödsannons i helgen:

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt

 och jag tänkte.. hur svårt kan detta vara, det är ju bara ord på rad..

Tja, ganska svårt.  Men man behöver inte rimma. Nä, just det. Och inte skämmas. Nä, just det. Så jag rimmade och skämdes inte.

Lite ur slag, något i olag
men idag är det dag före dag
då jag är emellan jobb
i ca 14 timmar
som en jobbsnobb

nytt är bra men för all del
om man ska känna sig hel
krävs det att nytt snabbt blir vant
inte för att det ska bli likadant
utan för att fötterna ska orka runt på ens ..

... amenvafan.. här skulle jag rimma på jobb.. igen, för att verka smart. Intet kom till mig så då är det bara att googla rimord.. och får förslaget .. resegarderob och medaljhopp.. bland annat. Kreativt men dåligt. Tomas skulle aldrig skriva så. Tomas skulle aldrig googla...

Det var nåt som var samma.. LasseochlisaBergutanlisa, och de romanska bågarna. Tillit.

Jag är kanske ur lag.

Helvetestratten kom med igen när jag länkade inlägget till Facebook. Favorit i repris tydligen.
.

Tiden går..

Jag tittade på Babel igår. Lasse Berg var där och spred en högst förunderlig gladenergi som var... tvmässig och väldigt kärleksfull. Han liksom gick "genom rutan" och blev en sån som man vill ha jobbat med nångång i nåt afrikasammanhang och nu är vän med på facebook.

Såg ni honom?! Det var bara en sak jag funderade över.. länge. Förr i tiden, nån gång i slutet av sjuttiotalet och på åttiotalet så hette han nämligen Lasseochlisa Berg. Alla pratade och alla läste.. (då, på folkhögskolan) böcker av Lasseochlisaberg. Lisa! Du fattades mig där i tvsoffan i går.

Fast jag ska ändå läsa Skymningssång i Kalahari. Jag menar, folk måste ju få lov att gå vidare.

Men mest kändes det som att tiden stått still. Underbar motvikt till alla tvkvällar då jag skräckslaget triumferat utbrist... "herrrreeeeguuud vad gammaaaal hon/han/den blivit!!" För Lasseochlisabergutanlisa såg inte ut att vara en dag äldre än då. Och då känns väldigt länge sen nu.

Mat och makt. Så hette en av Lasseochlisabergs böcker. Jag var 21, hade den i bokhyllan och läste den aldrig men den var bra.. det var den. Lika bra som Simone de Beavuoir´s Det andra könet. Den läste jag aldrig heller, fast jag hade två exemplar.