En allvarlig fråga

Vad är värst;

att försöka få sin hund att klättra med klorna upp för ett träd för att där sätta tänderna i ett duvpar och döda dom för att få tyst på eländet?  (erkänner att det låter grymt, men chansen att hundar klättrar i träd är dock minimal, i alla fall min hund)

eller

att en bostadsrättsförening som har gårdsstädning går fram till ett träd med ett pågående fågelbobygge och helt sonika river ner hela den mödosamt byggda kvist- och gren-ettan som ett stackars duvpar kämpat med?
(jag blev uppriktigt sagt upprörd och ångrade att jag smet från städningen just den här gången)
((dagen kallas "trivseldag", men man ska mest skura))
(((dessutom var det jädrans jobbigt att huka i fönstrena den eftermiddagen)))

Amen alltså... jag ger mig .. not

I mitt förra liv, i mitt pålandetliv bodde jag granne med många härliga djur. Det var spillkråkor, älgar, rävar, korpar, rådjur, ugglor, nån liten förskrämd kanin, tusen småfåglar, mördarsniglar, fjärilar .. ja det var ett gott gäng det där. Vi delade kamratligt på träd, blommor och bär. Och så var det ringduvorna. Paret som aldrig gav upp. År efter år kom dom tillbaka, samma entoniga envetna ohoande.. ohohohoohooooo.. dag ut och in. Det var som att hamna i duvhelvetet faktiskt. Jag försökte lära pälsen klättra i träd bara för att döda duvorna så galen blev jag att deras monotona kucklande. ohohohoohooooo..ohohohoohooooo..

Så flyttade jag till stan. Lämnade bästisarna kvar i naturen, säkert råmar, bräker och fladdrar dom runt där utan att alls sakna mig som jag saknar dom. Jag flyttade in i en asfaltsdjungel, in på en liten liten stensatt gård. Första våningen med fönster in mot den gården. Enda som hörs är fläkten på taket och måsarna. Men vi har dock två små träd. Ett vintergrönt och ett annat långrangligt. Vi får som lite naturkänsla eftersom vi från ett fönster ser rakt in i det vintergröna.

Nu har trädet fått bosättare. Jag ser det från fönstret, boet växer för varje dag. Ett fågelbo! Utropstecknet var som en lycklig hälsning från mitt pålandetliv.. tills jag såg vilka som flyttat in..
Ringduvor(na).

Någon försöker säga mig något.

Till den/hen som försöker kommunicera med mig, kanske ge mig nåt tecken, kanske lära mig tålamod eller generositet eller vadihelafridendåförnågot... jag hör inte.. jag har bara ohohohoohooooo..ringande i örona.

Gick en promenad i stillastående regndroppar. Minisåna.

Så att man liksom går i vattenånga. Jag blir fin i håret av sånt väder, om jag har tur kommer lilla lilla självfallet i topparna fram. Världen blir oskarp i glasögonen av dropparna som bildar som vattenkoppor på glaset. Jag kan lika gärna ta av mig dom för jag ser lika illa som med utan, men på något sätt skyddar dom mot kontakt. Och kontakt vill man absolut inte ha på sina pod-runkeeper-promenader.

För mitt enda sällskap är Runkeeper och poddarna i min telefon. Runkeeper som berättar hur långt jag gått och vart. Och det är bra för ibland går jag så långt in i min egen värld att jag glömmer bort vart jag varit. Och har jag tur skrattar jag under tiden åt något roligt i öronen. Sen tar jag vägen om och förköper mig på färska blommor.

Hemma blir det gröt till lunch. Lunchgröt med blåbär. Ett liv i sus och dus.
Minsann.