Strax dax för tax. Eller inte jättestrax men om några år kanske. Eller ett.

Nu har jag bestämt om. Taxarna ska heta Lasse och Bosse. Det blir bra.

Lasse och Bosse kommer inte dra i kopplet, inte skälla på folk, hundar eller fä. Dom kommer bara vara roliga, påhittiga, fiffiga och glada och skulle aldrig rösta på SD. Såna är dom, Lasse och Bosse.

Annars? Jotack. Snart är det dags för långsemester. Och jag har lyckan att få resa bort med älskad man till hav, sol och god mat. Det är härligt. Men jag älskar december hemma, det är härligt oxå. Så lyckans oss och lyckans alla som är hemma.

Kära dagbok

Jag jobbar mycket. Och när jag inte jobbar går jag på kurs och lär hypnos. Däremellan försöker jag göra andra vettiga saker. Det går sådär. Dvs inte så bra. Det blir mest tv, dvs nyheter på tvtvå och nåt avsnitt Vänner efter det, med förkärlek nåt som jag sett sju ggr redan, samt ägnar mig åt dålig matlagning dvs försök att undvika matlagningen och köpa nåt. Brukar få fölk med mig. På det mesta.

Annat som hänt är att jag saknar hund(en). Min kropp saknar en päls, mitt hjärta saknar en päls och mitt huvud saknar en päls. Jag har börjat googla på småtaxar. Vill ha tvåtaxar.

En sån här men han kommer inte behöva stå upp så här stelt.

utan mer så här ..

 Tänker att de ska heta Sans o Balans.. skoja bara. Jag tycker killnamn är fint. Kanske Morgan och Peter? Har ni några förslag?

så fort det börjar regna ska jag bildblogga.. och nu tänker nån.. hon bara lovar och lovar.. ja jag lovar!

Värmeslag.
Och.
Världens vattenreservoar samlas i fötter och för all del lite i fingrar. Ifall nån undrar vart den finns. Nu ska jag dricka kaffe och äta dajm.
Hoppas intresseklubben antecknade detta.

(försöker bara hålla kvar dig .. möjligtvis er som inte redan gett upp)

köpte en vaxduk och blev lycklig. överlycklig. hoppas den nöjdheten håller i sig. ett tag. annars är jag en god representant för att konsumtionslycka ersatt normal lycka eftersom jag nog blandar ihop dom storheterna. just nu funderar vi att köpa en ny lägenhet. och sälja en. räknas att sälja som konsumtion?

Kära nån, du, en , kanske några som följer min blogg, ursäkta. Det är alldeles för få inlägg här för att ens gå för dagbok, än mindre för blogg.

Jag tänker ofta på min blogg, men det kommer inga idéer till mig. Funderar över privat och personligt, hur mycket man bör dela med sig i .. en monolog. En monolog är ju liksom sinnebilden för att mottagaren inte kan värja sig, inte har något val för det finns inte många mikrofoner in. Vilket nog är helt i onödan egentligen eftersom mina läsare kan räknas på ena handens finger, möjligtvis fingrar... men du, kommentera gärna så vi kan få igång en dialog!

nåväl, bloggen glömdes faktiskt mest  i bort i mitt försök att få till en längre text. Jag tänkte få till en hyllad debutroman helt enkelt.
Eller inte så enkelt. Utan att förringa mina förtjänster kan jag lätt erkänna att min uthållighet lutar åt det mer katastrofala hållet. Men nu har jag anmält mig till en hypnoskurs. Tänker att att jag ska hypnotisera mig själv till ett jävlaranamma som håller en hel roman. På riktigt.

Eller. Kanske ska jag helt enkelt skriva en bloggovell här?!

Fast anställning.
För att inte få en neurokemisk emotionell blackout och säga upp sig första veckorna får man ta fasta på Anställning och vänta lite med Fast.
Eller så använder man det lite mer (för arbetsgivaren) populära Tillsvidareanställning. Hur länge kan man dock inte fråga. Det är bara tillsvidare... För andra gången i mitt liv. Förra gången varade det fyra år.

Nu har jag vant mig med att vara fast anställd i Västra Götalandsregionen. Och det är gladare tongångar hemma när mina flyktkänslor backar ut ur kroppen och trygghetsnarkomanen äntligen får sticka ut sitt bleka anlete. Hon är tacksam och glad. Kvillrar ibland om än inte alltid. För hur kompetent hon än anser sig vara så vet hon (ännu) inte riktigt hur man arbetar med mål för typ 2017.

En allvarlig fråga

Vad är värst;

att försöka få sin hund att klättra med klorna upp för ett träd för att där sätta tänderna i ett duvpar och döda dom för att få tyst på eländet?  (erkänner att det låter grymt, men chansen att hundar klättrar i träd är dock minimal, i alla fall min hund)

eller

att en bostadsrättsförening som har gårdsstädning går fram till ett träd med ett pågående fågelbobygge och helt sonika river ner hela den mödosamt byggda kvist- och gren-ettan som ett stackars duvpar kämpat med?
(jag blev uppriktigt sagt upprörd och ångrade att jag smet från städningen just den här gången)
((dagen kallas "trivseldag", men man ska mest skura))
(((dessutom var det jädrans jobbigt att huka i fönstrena den eftermiddagen)))

Amen alltså... jag ger mig .. not

I mitt förra liv, i mitt pålandetliv bodde jag granne med många härliga djur. Det var spillkråkor, älgar, rävar, korpar, rådjur, ugglor, nån liten förskrämd kanin, tusen småfåglar, mördarsniglar, fjärilar .. ja det var ett gott gäng det där. Vi delade kamratligt på träd, blommor och bär. Och så var det ringduvorna. Paret som aldrig gav upp. År efter år kom dom tillbaka, samma entoniga envetna ohoande.. ohohohoohooooo.. dag ut och in. Det var som att hamna i duvhelvetet faktiskt. Jag försökte lära pälsen klättra i träd bara för att döda duvorna så galen blev jag att deras monotona kucklande. ohohohoohooooo..ohohohoohooooo..

Så flyttade jag till stan. Lämnade bästisarna kvar i naturen, säkert råmar, bräker och fladdrar dom runt där utan att alls sakna mig som jag saknar dom. Jag flyttade in i en asfaltsdjungel, in på en liten liten stensatt gård. Första våningen med fönster in mot den gården. Enda som hörs är fläkten på taket och måsarna. Men vi har dock två små träd. Ett vintergrönt och ett annat långrangligt. Vi får som lite naturkänsla eftersom vi från ett fönster ser rakt in i det vintergröna.

Nu har trädet fått bosättare. Jag ser det från fönstret, boet växer för varje dag. Ett fågelbo! Utropstecknet var som en lycklig hälsning från mitt pålandetliv.. tills jag såg vilka som flyttat in..
Ringduvor(na).

Någon försöker säga mig något.

Till den/hen som försöker kommunicera med mig, kanske ge mig nåt tecken, kanske lära mig tålamod eller generositet eller vadihelafridendåförnågot... jag hör inte.. jag har bara ohohohoohooooo..ringande i örona.

Gick en promenad i stillastående regndroppar. Minisåna.

Så att man liksom går i vattenånga. Jag blir fin i håret av sånt väder, om jag har tur kommer lilla lilla självfallet i topparna fram. Världen blir oskarp i glasögonen av dropparna som bildar som vattenkoppor på glaset. Jag kan lika gärna ta av mig dom för jag ser lika illa som med utan, men på något sätt skyddar dom mot kontakt. Och kontakt vill man absolut inte ha på sina pod-runkeeper-promenader.

För mitt enda sällskap är Runkeeper och poddarna i min telefon. Runkeeper som berättar hur långt jag gått och vart. Och det är bra för ibland går jag så långt in i min egen värld att jag glömmer bort vart jag varit. Och har jag tur skrattar jag under tiden åt något roligt i öronen. Sen tar jag vägen om och förköper mig på färska blommor.

Hemma blir det gröt till lunch. Lunchgröt med blåbär. Ett liv i sus och dus.
Minsann.

tanke för (lör)dagen

En sådan här lördag ...

fruktsallad och hoola bandoola band på spelaren som om sjuttiotalet ringde på dörren och ville ha sig tillbaka

men det gick inte för fruktsalladen var en sådan där åttiotalig exotisk med ananas och mango ...

den skar sig bra till tonerna av keops pyramid... i en stillsam melankoli

Man sjunger för lite om solidaritet nuförtiden

tycker jag

och jag fattar samtidigt att Röda bönorna var nödvändiga

för ... herregud vad mycket män det hördes i spelaren när jag stod i där i köket med kniven i ananasen och lördagsfanns...

Ibland läser jag min dagbok här, kanske inlägg från november 2011 om ful- och findrev och underbara älgen. Då är jag glad att jag skrivit, det är som en tidsmaskin. Då, 2011 när pälsen var bredvid mig, när jag skördade berg av trattkantareller, när jag hade en verkstad och åkte på loppisjakt efter miniplastpoliser. Och jag får den gamla tantens tankar, den gamla tanten jag kommer vara om bara en kort stund... vart tog tiden vägen, här hade jag alltså detta mitt liv och vad gjorde jag med det ... åt vem, med vad, vilken tur?. Aldrig varför hoppas jag.

Såna tankar.

En sån här dag när jag är på oresonligt uselt humör. Så uselt att jag nog fått dålig andedräkt.

Idioter. Är för lätt att tänka.

För

Egentligen.

Är jag på rätt plats.

I rätt tid.

Ska bara ta ett glas vin och borsta tänderna.

ÅTTONDE MARS

Tyvärr känns slut med mäns våld mot kvinnor, slut med våldtäkt som krigsföringsmetod, slut med förtryck av unga, medelunga, medelgamla och gamla kvinnor över hela världen lika avlägset... som .. som rättvisa löner och nya sedlar.



Fast jag VET att många är med i kampen, att generationerna blir jämställdare, att fler kallar sig feminister, att fler flickor går i skolan, att fler pojkar fostras av friare kvinnor.. så jag antar att pessimisten i mig kan dra nåt gammalt mög över sig.

05.12
väck väck vakna mot min vilja

05.17
upp upp nöta golvens tilja

06.21
kaffet är urdrucket, papperstidningen har inte kommit så i brist på att börja dan med GPs del 3 och mestadels annonser så har jag läst Coops Mer smak och bestämt att jag ska laga mer vitkål

06.30
ringer väckarklockan

06.31
vad göra nu? blir trött igen som om dagen backat tillbaka in i natten

06.40
tur att inte tv:n är tillgänglig i frukostfåtöljen, somna framför tv:n är inte det det härligaste

06.42
res mig upp och duscha

Nu börjar två laddade dagar, höjdpunkten och  slutet på många månaders jobb. Två dagar, tre scener, 40 akter, blandat musik dans och teater, ett seminarie, sex workshops, två luncher, och en middagsunderhållning senare ses vi på söndag. och lagar vitkål. Kimchi?

Skyltdockor i dag. I led är tiden, Emmaus vet vartåt det lutar, alltså.. glada färger i vår!

Berättade jag nån gång utställningen av Joan Fontcuberta?!

Han hade en hel vrå på sin utställning på Konstmuseet i Göteborg, som handlade om den ryska kosmonauten som försvann i rymden. Han visade foton före och efter kosmonauten blivit retuscherad bort från bilder med högsta Trojkan i Sovjet, bilder på vodkaflaskan som han tappade i rymden. I en monter stod hans frus ryska dockor, hans gamla skrivböcker från skolan, ett gammalt gummiben som varit hundens leksak, hunden som även han hade varit ute i rymden i en hundrymddräkt.

Ingen ville ta ansvar för att han försvann där i världsrymden. Ingen fick prata om honom. Han var raderad ur skolböcker. Hans leksaker stod som påminnelser om hur ett barn med önskan om att åka utomjordiskt fick sin önskan uppfylld, blev Sovjets hjälte, gick ut på en rymdpromenad och kom aldrig tillbaka. Helt fantastisk historia.

Och helt påhittad.

Så extremt uppiggande. Efter sådana besök längtar man ständigt till nya besök på museum.

Idag har jag två besökare på bloggen från Ryssland (säger statistiken). Kanske är det två som inte klickar in sig på kanalen som sänder OS-invigningen.

Kanske är en oansenlig blogg på svenska mer förståelig än att det kommer idrotts"män" från hela världen för att tävla på deras nedblodade arenor på en bortglömd badort under devisen "Idrott och politik hör inte ihop". Man kan bara hoppas att de (idrottarna) aldrig blir beroende av en kollektiv solidarisk handling. Risken är stor att dom blir bemötta med "Idrott är för idioter, idrott och humanism hör inte ihop.. sug på den för h-e och gå och sköt dig själv".
Sorry, men jag får hjärnblödning när jag tänker på vinter-OS i Sotji.

För att sluta i dur så har jag faktiskt en besökare från Vitryssland också.

mycket på jobbet

jo det är det kanske fast mest har jag glömt bort bloggen.

Tänkte ändå hålla mig uppdaterad om mitt liv (detta är mest en slags dagbok att gå tillbaka tid ibland när andan faller på).

Jag har klippt lugg.

Hur går det?

Det går ju. Men jag saknar mitt liv. Alltså det livet när man har all tid i världen. Själv. Julledighet, semesterledighet, arbetsledighet.. Typ. När man går upp när man vaknar och sedan gör vad som faller in in. Den tiden. Den andra tiden, den som är uppbokad åtta timmar om dagen, den gör mig... slak.

Fast det är ju oxå nåt väldigt vacker i det utmattade. Det som inte ger sken av något annat än det stadiet det befinner sig i. Lyckas aldrig slänga ut det stadiet.

Var inne på jobbet några timmar efter många dagars ledighet. Gör det inte, gå inte dit om du inte måste. Inte ens till ditt eget. Mitt är ändå ganska roligt.