VA?!?! Hur gick det till? Hur försvann ett helt år från min blogg. Vem har inte skrivit? (så himla barnsligt, klart det är jag som inte skrivit)
Tiden är ingenting .. titeln på en bok av Hans Alfredsson. Tiden är ingenting säger han som nu är död. Vilket väl bevisar motsatsen, att tiden är mycket. Är allt. Ett år är inte _ingenting_. Ett år kan vara allt man har kvar, samtidigt som det kan vara ett av hundra. 2019 var ett år, (förhoppningsvis ett av hundra för mig) ett år som jag knappt kommer ihåg eftersom det kom ett nytt och bara pang tog över.
Jag måste tänka till... 2019, året då jag började ett nytt projektjobb på jobbet, då jobbet bytte lokaler och alla underbara jobbsammanhang bara försvann, en underbar arbetskamrat sa upp sig och försvann också - summa summarum ett inte helt roligt arbetsår.
Hemmaåret då? Jag antar att det var som vanligt - först så går det upp sen så går det ner och så går det upp sen går det ner osv. Samt resande mellan sommarstuga och lägenhet vilket gör miljöombyte vilket ger ro och trivsel.
Jag själv då? Jo tack, 1959-2019 ger 60 års skillnad. 60 var en svår siffra. I ett pågående liv utan livshotande hot - en ickesiffra. Inte en mytomspunnen siffra som 50, inte 40 och vad jag tror inte 70. Signalerade egentligen bara: janubörjardubligammal.
Inte gammal nog för få vara dagledig, utan mer gammal nog för att snart bli lika lite jobblikt medräknad, så som jag själv förr räknat in/bort andra "snartpensionär". Det känns som att blicken glider snabbare förbi en, inte lika dröjande, frågande, i behov av bekräftelse. Som om vi snartpensionärer inte lika mycket behövs i det ömsesidiga bekräftelsemönster som är en del av jobblivet. Eller så hittar jag bara på det. Det kan mycket väl vara så, hittepåihuvudet är den vanligaste orsaken till oro. För mig i alla fall.
