Hur går det?

Det går ju. Men jag saknar mitt liv. Alltså det livet när man har all tid i världen. Själv. Julledighet, semesterledighet, arbetsledighet.. Typ. När man går upp när man vaknar och sedan gör vad som faller in in. Den tiden. Den andra tiden, den som är uppbokad åtta timmar om dagen, den gör mig... slak.

Fast det är ju oxå nåt väldigt vacker i det utmattade. Det som inte ger sken av något annat än det stadiet det befinner sig i. Lyckas aldrig slänga ut det stadiet.

Var inne på jobbet några timmar efter många dagars ledighet. Gör det inte, gå inte dit om du inte måste. Inte ens till ditt eget. Mitt är ändå ganska roligt.