En offentlig utsmyckning i Bangkok. En fiskare får en kvinna på kroken och håvar in henne. Vi såg den då när vi där en jul för några år sedan.

Jag blir sorgsen över att thailändskorna inte ska kunna få ta sig en simtur i godan ro utan riskera en krok i höften.

#dagsattskickametootillbangkok

För övrigt väntar jag bara på en backlash i Sverige och jag kommer slåss med näbbar och ord för att inte någon i min omgivning ska börja samtalen kring metoo med .. Fast ..  eller Men..
Vi känner till alla Fast och Men, vi behöver inte låta de skapa tveksamheter kring våra berättelser och upplevelser. Vi kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt men aktivt välja att låta den ena ligga längst fram i frontalloben. Ett tag till. Några hundra år till.

Glad fredag!

Vad är klockan

Tiden är ingenting. Knappt nåt alltså. Den kan lika gärna vara knalv knolv som halv tolv. Den vissheten gjorde mitt liv lite lättare, då för två år sen.

Nu tänker jag att det inte ens är återvinning av gammalt material, det är förstås tiden som är rund och går i cirkel.

återanvändning

sju år sen. kunde lika var sju dagar sedan, eller sjunågotannat-sen. jag förstår mig inte på tiden. och de här tjänsterna som facebook och timehopp och andra appar tillhandahåller, dom kunde lika gärna vara början på en psykisk oreda. för det är så jag känner det när jag får de här påminnelserna.

å ena sidan jubelgråter jag åt min egen fyndighet, åt min kallsinnighet inför att låna andras smartness och bara göra om lite så att det blir på mitt sätt.

å andra sidan gråtjublar jag över att tiden går så fort, över ett liv är så kort, över att jag ständigt måste/behöver påminnas om det. över bilder på älskade pälsänglar som helt utan förvarning återvinns i mitt flöde, över bilder på barnbarns små kroppar som går från knopp till sparris. över bilden av kärlek och över ledsna ögon som någon fångat på en annan bild. jag är livrädd varje morron jag öppnar appen, är det en hund till, är det en saknad trädgård med fjädrar i humlestören (nä, den dyker bara upp till påsk). nu framträder i stället julpynt från olika år. tomteparader, hyacintinstallationer, tonårsbonusar som bakar lussekatter med en hand, hamburgergrillning över kakelugn vid elavbrott.

hur många dagar inrymmer ett liv, tänker jag att någon, säkert nåt manligt geni skrivit ner nångång. jag undrar, hur många vemodiga suckar tål digitala foton. under ett liv alltså. 

och jag kommer visst ihåg att jag skulle skriva om metoo. men jag tappade det.

Jag gjorde ett starkt, intelligent och smart inlägg här idag som försvann! Var det en dröm?
Det handlade om #metoo bara så ni vet. Jag tänker och tycker mycket om det. Återkommer så snart jag samlat mig. Bara så ni vet. Om nu det HÄR inlägget får ligga kvar.

Nä nu jävlar i det blå skåpet, nu ska det bli andra bullar. Det har kommit till min kännedom att jag har en läsare. En LÄSARE! Som inte heter Majsingen. Jag måste säga att jag baxnade av glädje, det gjorde jag, när hen gav sig tillkänna samtidigt som jag blev lite generad. Det är ju inte som att jag har tvättat nåt smutsigt byk offentligt men ändå. Jag har ju trots allt visat upp (frånvaron av) vardagsdramatik i mitt liv och även om jag kanske inte skrivit om mitt innersta, så har jag ändå gjort anspråk på att vara lite sköjig. Och det min(a) vän(ner), det är ofta förenat med sluga försök av en del omvärld att få ner en från humorhimlen.

Men inte min läsare inte! Hen uppskattar hela tjottabalängen som är Garderar med kryss, så nu är det bara för mig att skärpa till vardagslättjan och börja leverera.

Här kommer första leveransen, jag tänker avslöja vad min nästa broderitavla ska föreställa. Nämligen en undulat som säger; I´m sorry for what I said when I was hungry.

Det är tydligen en engelskspråkig pippi.

Detta är en offentlig utsmyckning i Uddevalla. Den är rar på nåt sätt. Ful föralldel men rar.

Förövrigt blev det tillfälligt kallt igen. Och jag fick rinnsnuva. Var på apoteket och köpte allergitabletter så visade det sig bara vara en vanlig hederlig förkylning. Jadetvarväldet. Återkommer när jag kommit på andra tankar.

VÅR bästa tid är nu. Det känns så. I luften. Ville bara meddela omvärlden att idag har jag solat ansiktet. Jag har känt tacksamhet att andra har demonstrerat. Tack.

på skarp anmodan från Majsingen som saknar inlägg från mamsingen. vem är jag att inte uppfylla önskemål

2009 skrev jag en mening på Facebook som jag fick tillbakakastat utan varning idag eftersom Facebook har den goda smaken att utan förvarning påminna en om allt man sagt och gjort där.. pang rakt i fejjan. Jag älskhatar det. Mycket har förändrats, mycket förändras hela tiden.. men min ambivalens är tydligen intakt och utan förankring i tid och rum, så håll till godo med insyn i mitt liv!;


allt är bra ... eller relativt... men gott.. på nåt sätt

Påsken spenderades i Varberg. Spaandes. Med massage. Den sorten där man får börja med att kapitulera. Om du är som jag (massagenormal) så ängslas du säkert oxå över att håret längst ner i nackens hårfäste kommer bli lite oljigt.. man spänner sig för det liksom. Det kommer bli så mycket fett att försöka få ur håret och det är så besvärligt. Då ska du beställa ayurvedisk aromamassage. Den börjar med att massös(r)en häller några deciliter varm olja rätt ner i hövvet. Så, så är det gjort och man kan sluta med allt man hållit på med som handlar om att undvika olja i håret och bara ligga ner och döskönamassagedöden. Det gjorde jag. Efter att jag gått i motströmsvirvlar i bassäng, flutit med i medströmsvirvlar och däremellan försökt flyta på jetström. Och sedan jag legat i vitarummetmedskönasängar och haft en meditation i öronen som sa att jag nu träffat mitt kraftdjur (som jag skulle välkomna även om det visade sig vara en mask) och en meditation som guidat mig till mitt happyplace. Det har alltså helt igenom varit en kanon-helg! (Även om jag inte hittade mitt gladställe eller min mask)

Sen promenerade vi lite i Varberg och där visste dom att berätta:

Ett vackert fönster bara

Och avslutningsvis en bild som nog har ca trettiotre år på nacken.

Såg ut att behöva lite varm olja den där dagen, eller hur?

ögonblicksbild fredag morgon

Häcken har inte blivit grön men solen lyser. Trump har skickat missiler över Syrien och det finns inget bra sätt att förhålla sig detta. Hur gör man det? Rasar? Blir paranoid? Tänker på alla som drabbades av gasattacken? Nagellacken har vält och jag glömmer bort att ställa upp den, lika mycket som jag glömmer att måla naglarna. Tulpanen har vissnat och snart är tulpansäsongen slut. Krukväxterna har fått ny jord och det får mig att känna mig övergod. Snart går båten. Måste leta strumpor.

Grannar

Läste just en artikel i en tidning om en novellsamling om grannar. Två saker kom ur det läsandet; jag vill läsa novellsamlingen och jag började fundera på mina egna grannar.

Jag har två sorter. Eller en och en halv i alla fall. Dels mina egna, mina kära. Vägg i vägg med mig bor en del av min familj, mitt barn, mitt barnbarn. Jag hör dom oftast endast när någon duschar eller använder vatten på något annat sätt. Det sjunger i kranarna då och jag tänker; nu använder någon vatten. Jag älskar ljudet av det vattnet, eftersom det påminner mig om närheten.

Sen har jag min halvgranne. Det är egentligen Js granne men jag är där tillräckligt ofta för att lära känna grannen genom väggen. Han bor där ensam, grannen P. Men han har i sig tillräckligt många för att ha både möte, party, stora uppgörelser, sångstunder och grälsjuka anklaganden. Alla i samma kropp. Det är ofta ganska plågsamt att lyssna till, samtidigt som han själv verkar samsas i alla relationer.

Ljudutrymmet alltså, Kan alltså vara påträngande och samtidigt så lugnande. Som grannutrymmet.

Vårdagjämning och sommartid. Fina ord det. Språkligt är vi iaf på väg mot värmen.

Längtar till sommaren, längtar till hösten när andra tider är på gång, längtar till vinter när jag kanske vet ännu mer om hur livet kommer gestalta sig.

Alltså, motsatsen till Carpe diem, vad kan det heta? Carpe morrondiem?

Mer återanvändning. Jag fick denna av någon av döttrarna någon gång för länge sen och den muntrar fortfarande upp mig.

Kristallerna är inte helt på plats än, igår letade jag efter kardemumma högt uppe i hyllor och lågt nere i lådor och det våghalsiga tilltaget slutade med att jag fick gå och lägga mig för att få stopp på yrslande. Man vet aldrig hur en dag slutar, slog det mig då.

Mina kristaller har hamnar ur kurs, nånstans där i snäckan skvimpar dom runt och gör mig helt yr i bollen. Eller som mer känner det; svårartat slagen ur spel. Men vi har gjort övningar i två dagar för att skvimpa tillbaka de små rackarna och sen är det bara bihålorna och luftrören kvar.

Aldrig förr någon vinter har jag blivit så kroppsklen. Och inte förrän alldeles nyss har jag förstått att jag måste ju jobba med, inte emot. Kroppen alltså. Inte gå till jobbet som en idiot varje dag utan gå till läkare. Stanna hemma, ligga ner. Beställa stärkande saker på nätet, gurkmeja, nåt tydligen otroligt nyttigt och bra barkthe, askorbinsyra, köpa vitaminer och kortisonspraya näsan. Det är mycket att tänka på när man börjar.

fler tänkta samtal

- öhhh du där med gitarren, är inte ditt liv lite endimensionell, besitter du ens ett djup?
- dööö, jag slipper iallafall gå i gult. Det är inte många som klär i gula kläder.
- öhhh jag vet. Men de sitter ialla fall som gjutna...

- Hands up!
- Vem, jag?
- Yeah man!
- Res dig upp och utmana mig som en riktig plastman! Möt mig som en modern leksak!
- ....


Jag märker att fantasin tryter. Kan ha med att göra att jag idag fick allvarliga behov av att bli en prepper. Funderar på vad jag anser vara livsnödvändig proviant; kaffepaket, BiB kom först, sedan trangiakök, stearinljus, tandstickor och toapapper. Det är en märklig tankesysselsättning där deppigt blandas med galghumor och inspiration.

Hittade funktionen för att hitta gamla bilder från bloggen. Och blev sentimental. Jag är ett geni på plastdjur, det måste jag ändå säga. Saknar dem. Särskilt samtalen jag föreställde mig att de hade.

Ibland känner jag såhär:

Ibland tänker jag såhär:
Alltså, folk som tjänar så mycket pengar på sina bloggar, som har så många klick/läsare/besök, vart får dom allt i från. Alla ord, alla idéer, alla tankar dom behöver förmedla, vart kommer det ifrån? VART?

Jag tänker mer livet är som att man kanske eventuellt har ett visst antal tecken tilldelat sig, olika för olika människor, man pratar och tjatar och pratar och vips, innan man fattar hur har man gjort slut på dem! När du minst anar tar ordförrådet slut och du står där med lång näsa och ångrar alla timslånga utläggningar om ditt och datt och mitt och ditt. Och det enda som återstår är oförmåga att säga det som egentligen var det viktiga.

Skoja bara. Egentligen är jag bara avundsjuk på alla som tjänar så mycket pengar på sina bloggar.

Livets gåtor

Undrar vad jag skulle laga. Dadlar och gräddlax i koriander? Eller julklapps-fågelmataren i turkos glas som kom i två delar?

MIn kondition idag

Det finns ju så många härliga saker vars betydelser innefattar luft- och bi- ...

Som luft man andas, som lufthav, rymd, utrymme, mellanrum. Bi som i bistå, stå bi, vara intill någon, möjligheterna till mer när man är mer åt bi-.

Oändliga varianter, så varför fokus på luftrör och bihålor hos mig!? Onda sådana.

andra bra ord

.. att ha i sitt ordförråd är

kuttrasju

och

ruelse

två tillstånd, måhända långt ifrån varandra, kanske det ena är mer åtråvärt är det andra, men ord vi borde använda mer

Släpljus

Släpljus - ett frosseri i poetiska möjligheter. Jag älskar ordet. Företeelsen. Just nu lever vi i släpljusets stortid. Tänk på det. Leta efter släpljuset och du hittar våren. Eller iaf känslan av.

Blandat från senaste tiden

 Första morgonen som jag såg gryningsljuset. Jag brukar beskriva mig som en tjej som gillar mörker, vind, väder, alltså som en rest från min borttappade gen som jag hittade på Island. Men jagvetintejag. Denna vinter har varit ... mörk. När ljuset plötsligt fick morron-havet att som återuppstå fick jag gåshud.

 För att inte tala om eftermiddagsljuset, afterworkljuset, ljuset som gör att man ser att asfalt är vackert, att vinterkappan dammat igen, som gör att man bländas av sin gråa hud. Det ljuset klockan halv5 en eftermiddag. Jag får gåshud.

 Jag får gåshud. Antagligen var det fredag. Kanske samma fredag med gåshudsljuset här ovanför.

Ett telefonskåp på Kungsgatan. Kan vara samma fredag som bubblet och gåshudsljuset ovanför. Som om livet inte är fullt av uppförsbackar, i en av dom blev jag påmind om varför lutningen kan kännas extra satans jobbig. Min kropp är min att bära alldeles själv, och alla andra att skita i. Tänkte jag där i backen på väg hem till bubblet. Antagligen.

Hem?

Jag har haft anledning att fundera över det här med "hem". Har flyttat några gånger de senaste åren, ibland i grupp, de senaste gångerna ensam. Från ett hem till ett annat. Från en känsla, ett tillstånd till ett annat. Det kan synas som enkel matematik - man packar ner sina grejer, sina persedlar, sina affektiva värden, sitt skräp, porslin och juvelerna. Och så packar man upp dem. Samma grejer på ett annat ställe. Tjoff tjoff. Hemma.

Superenkelt. Not.

För vad jag kom på (ja jag vet att alla redan visste detta) är att hemmet är för all del där grejerna står och ser hemtrevliga ut, men hemma är där någon är. Kan vara barn, kanske en hund, en partner, en kärlek, en vän, en någon. En Du. Du är mitt hem. Där du är sätter jag ner mitt jag. Inte alltid i ro, inte alltid roligt. Kan vara stökigt, svårartat. Men hemma.

Enligt talesättet då alltså; där du lägger din hatt, där är mitt hem.

Mycket underlig mening.
Jag får tänka ett varv till helt enkelt.

Vad gjorde alla i helgen?! Jag vet iallafall vad en gjorde. En var i Malmö i helgen. En tillbringade några dagar i en oas av snor, gos, kink, skratt, pottor och kärlek. Alla närvarande delade på detta, men minst tillbringade just jag tid med pottor och mest med gos. Eller för att vara ärlig, gos med snor.

Så, varsågod, här får ni ett underbarnbarn. Kanske något tveksam musik, men om man koncentrerar sig på bilderna funkar det.

Fundering fredag 8.45

Fotot är mitt, från en vägg i Lissabon. Motivet och konstverket är någon annans. Lite lessamt det där med att vara den som fotograferar andras uttryck. En avbildare i stället för stilbildare. Jajo, slå på mig själv bara, men tanken är ändå lite relevant, var i hela friden tog min lust att stilbilda vägen? Ersattes den av en längtan efter att ha höns? Eller ska jag skriva om höns kanske. Som en kreativ utflykt i mitt inre, i väntan på en ny betong-era.

Poesi

Ut ut ut
julen är slut

jag däremot är på en ny början
bort och ut ur sörja..n

lessna porslinstomtar
som längtat efter bodelad maka
får nästa gång möta sin kaka

Detta diktades i en paus i arbetet med att packa ner han - julen
i all enkelhet, utan anspråk på litteraturpriset i nobel bara i lite allmän stilla glädje inför det nya årets roliga händelser.

jaja försök själva om ni tycker det är för lågt..