Tystnaden

Jag blev förkylningssjuk för några veckor sedan, idag känns det som ett halvår sen... eller kanske två.

I alla fall... så satte sig förkylningssjukan i luftrören med vidare resa mot stämbanden. Jag har pratat hest och till slut inte alls.

OCH DÅ mina vänner, lär man sig något. Till exempel:

1. hur svårt det är bara inte prata
2. hur andra pratar nästan allt prat i frågor, alla samtal avslutas liksom med osynliga frågetecken
3. hur dessa outtalade frågeteckssamtal väcker ett utomkroppsligt betingat behov av att svara ... likt en pavlovsk hund gläfsa fram något bekräftande (eller avståndstagande) 
4. hur överskattat kroppsspråk är eftersom en "tummen upp" inte står i paritet till vad man känner när man, till exempel, vill tacka en älskad medmänniska för den helt nödvändiga koppen the med honung och citron
5. och slutligen
6. hur lite viktiga grejer man har att säga men som i sitt sammanhang blir görviktigt eftersom det gör en till ett kommunicerande kärl (Tranströmer?), en mänska

TILL INGEN ANNAN NYTTA ÄN ATT NJUTA AV:

konstnär J

konstnär N

konstnöä N

konstnär H

Vi var på en mumin-utställning på konstmuseet, i somras tror jag det var, och där fick man knåda figurer. Oj vad vi knådade. Pedagogen tyckte vi tog för mycket av den vita leran. Och?

köp mer vit lera, tänkte jag, för jag tänker att nästan alla figurer som det är meningen att man ska bli inspirerad av är ju vita. Utom N som inspirerades till helt andra färger. Man blir ju glad.

Detta inlägg kanske blev en aning passiv-aggressivt. Men det är iaf ett inlägg.

Som ett brev på posten

Här får ni ett stensäkert tips om ni inte vill gå till jobbet på några dagar, lite ledighet typ:

1. hälsa på ett barnbarn
2. tacka ja till resterna av morotstaven som barnbarnet tuggat på och nu erbjuder dig
3. ta också tacksamt emot gurkan

VIPPS så har du en förkylning!

(Till M: det var värt det!)