Två stjärnor och en stake och några bollslingor

Är det mörkret? Är det åldern? Är det omvärlden som gått bananas? Är det marknadskrafterna, de förhatliga? Är det lättsinne?

Jag vet inte men mitt behov av ljusslingor, stakar och stjärnor ter sig omättligt.

Är det för jag känner mig ensam? Är det tröst? Är det dålig syn? Är det leda eller sentimentalitet?

Jag vet inte, jag bara köper led-lampor och håller god min.

Glad första december i morron.

Det är långt mellan inläggen

men är det inte så livet egentligen är, att det är långt mellan mellanrummen, ibland iaf.

Men nu fick jag en idé av knausgårdska mått. Kanske ska jag skriva en bok till som inte blir av, fast denna gång fem böcker på en gång, beskriva mitt liv, inte som Min kamp utan mer som Mina krämpor.

Eller rätt och slätt Min kramp - En generationsroman för klimakteriet. Det skulle kunna låta sig göras, jag är ju just nu med i en klimakteriekör som sjunger om det vi inte får prata om. Och det går så bra så.

Det kommer förstås inte bli bara min kramp om det ska vara en generationsroman, utan jag kommer tala för alla oss som tar sats, som ser supercoola ut när vi ser ut som att vi inte svettas och med låtsad tillfredsställelse låtsas att det känns ok att erkänna att vi faktiskt är i klimakteriet.

Eller, klimakteriet och klimakteriet, jag blir varm ibland. Ibland måste jag ta av mig alla kläder. Sen fryser jag men bara lite, stäng fönstret. Eller så öppnar du fönstret. Stäng!
Sen tappar jag det. Och inte bara det, utan allt. Sen tittar jag mig förvånat omkring och undrar vem som startade det konstiga samtalet och då ser jag att jag är själv i rummet.

Japp. Det måste bli en generationsroman, en roman för oss som faktiskt inte har bokat in nån klimakterietid, som längtar ut, ur kroppen och tillbaka in. I kroppen. Som funderar över om man egentligen inte bara borde nöja sig med att kalla klimakteriet en "tidsmarkör" och sedan gå vidare, som en modern människa. En modern som inte stör. Sig.

Nu ska jag bara komma på ett bra slut.