Idag har Tomas Tranströmer fått mig att gråta två gånger. Jag vet.. jag lipar mycket, men sällan hulkar jag när jag läser tidningen en lördag till morronkaffet. Men texten och bilden av en poet i rullstol som inte längre kan tala själv, som hyllas med sånger, musik och uppläsning fick mig att bryta ihop. Klockan var just runt kvart över 10. Sen såg jag lite från Nobelståhejet. När Tomas Tranströmer rullas fram mot kungen, griper tag i honom, ser ut som att han vill smeka kungen på kinden ... så bryter mullret fram inne i mig igen. Det känns som åska. Jag gråter.
Det är den här mannen som inte talar högt längre. Inte högt. Jag skulle så gärna höra honom där. Idag.
http://estraden.wordpress.com/2010/06/26/tomas-transtromer-romanska-bagar/
Och jag skulle så gärna vilja vara Signora Sabatini för en dag. Så gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar