För två år sen

gick hon där och passerade vattnet från andra våningen med en hårsmån. Ser ni strilen/strålen? Någon kanske städade golvet och föste ut vattnet mot avrinning från balkongen för det är så man gör där. På Kuba. Jag stod på andra sidan gatan och fotograferade. Vad hade hänt om hon fått vattnet i huvudet? Det är som att tänka den där berättelsen om att en fjärils vingslag på andra sidan jordklotet påverkar händelsekedjan här. Tänk om hon hade fått vattnet på sig, skrikit, jag hade snubblat, ramlat hårt mot kubansk gatsten, slagit ut en tand...  Eller klarat tanden med bara lite skrap på handen och istället hittat en lott i ett nationellt socialistiskt lotteri i rännstenen! Och åkt hem antigen som vinnare eller förlorare. (Framtänder är dyrt tänker jag) Eller så kanske jag efter att ha slagit ut tanden hittade lotten, vunnit på den och utan problem kunnat betala tanden.

Man hisnar.

2020... springer jag New york maraton. Eller för all del nåt annat maratonlopp. Glöm inte var ni läste det först!

(tog idag äntligen tag i springskorna, som jag har väntat, och gicksprang 3,7 km, ibland såg det ut som att jag sprang på stället så sakta gick det, men det gick. eller jag gick. oxå)

skoja bara. jag är glad för varje visning. tacksam att en enda klickar sig in på min mötesplats. och så visar jag det genom att skrika. sorry, var lite obalanserad i går. idag är jag balanserad. tror jag verkkigen!

0 läsare ..

i går och i dag.

Nu måste jag läsa lusen av den obefintliga läsekretsen...

SLUTA att inte läsa!

Jättekonstigt känns det här, att jag pratar med ingen på internet - världens största mötesplats. Men inte min tydligen.

Roligaste skämtet hände.. nästan

Ett mina bättre existentiella skämtsamheter, enligt mig, är den om att:
tänk om man har ett visst antal ord tilldelade sig i livet. Olika många och ingen vet hur många man själv blivit tilldelad. Och utan att tänka så mycket så bara man babblar på... under många år. Några kanske hela livet för de har miljardtals ord tilldelade. Andra folk har några miljoner och vips, en dag, säg när dom är typ 49 så har orden tagit slut.

Och då står man där med lång haka och ordlöst yttre. Och ångrar sig, för tänk att det sista ordet man kanske sa var bananhammock... eller livspussel eller fjärt. Om man bara hade vetat, då hade man kanske ändå ansträngt sig lite, avslutat med .. förtrolig.. eller lugubert eller varför inte ampintocentrisk (när man är så dum att man är oförmögen att dra korrekta logiska slutsatser och därför utgår från en felaktig eller förenklad världsbild och avfärdar all kritik och motbevis som nonsens.. typ Trump?) eller blasfemi.

Något nästan liknande händer mig nu. Med onda stämband måste jag sålla bland orden, hushålla för att läka. Och ändå, allt för ofta hör jag mig själv med hes, kraxande stämma ansträngt berätta om ... typ avtorkade golvlister.

Att man aldrig lär sig. Skulle jag vilja säga nu, men väljer att avstå för att avlasta min hals och spara på mina ord.