Roligaste skämtet hände.. nästan

Ett mina bättre existentiella skämtsamheter, enligt mig, är den om att:
tänk om man har ett visst antal ord tilldelade sig i livet. Olika många och ingen vet hur många man själv blivit tilldelad. Och utan att tänka så mycket så bara man babblar på... under många år. Några kanske hela livet för de har miljardtals ord tilldelade. Andra folk har några miljoner och vips, en dag, säg när dom är typ 49 så har orden tagit slut.

Och då står man där med lång haka och ordlöst yttre. Och ångrar sig, för tänk att det sista ordet man kanske sa var bananhammock... eller livspussel eller fjärt. Om man bara hade vetat, då hade man kanske ändå ansträngt sig lite, avslutat med .. förtrolig.. eller lugubert eller varför inte ampintocentrisk (när man är så dum att man är oförmögen att dra korrekta logiska slutsatser och därför utgår från en felaktig eller förenklad världsbild och avfärdar all kritik och motbevis som nonsens.. typ Trump?) eller blasfemi.

Något nästan liknande händer mig nu. Med onda stämband måste jag sålla bland orden, hushålla för att läka. Och ändå, allt för ofta hör jag mig själv med hes, kraxande stämma ansträngt berätta om ... typ avtorkade golvlister.

Att man aldrig lär sig. Skulle jag vilja säga nu, men väljer att avstå för att avlasta min hals och spara på mina ord.