Nyår, jo jag tackar. Betackar. Nyårsafton kan nog vara det som mest beskriver hur ett antiklimax ser ut. (tycker jag) Som bäst gestaltar ett antiklimax.. och antiklimax är inte något eftersträvansvärt. Eller? Man klär upp sig till tänderna, lagar nån meny man sett i en glättig tidning för den lovar på nåt sätt en lyxig och lyckad kväll, i bästa fall balanserar man sig fram mellan salongsberusning och ålders/vikt/poppis-ångest iklädd nåt man inte är bekväm med och som sedan kulminerar med att klockan slår 12 och när alla har hojtat klart infinner sig den lite besvärade tystnaden ..tjoo ho .o  o ..... var det allt? Man hummar lite och snavar sig in bland skor och försöker hitta tillbaka till sin plats... var den nu var.

Nää.. jag är skeptisk. Jag går på bio och ser nåt som gör mig skör och mild. Det är en bra början även på ett nytt år. Sen vill jag dricka lite fina saker som förstärker mildheten, kanske sitta still och titta på något. Eller någon. Kan för all del vara några. Äta. Halvligga i min soffa, helligga för att sedan gå och lägga mig. Jag hör ju att det inte är nån bra början på ett aktivt år. Men det är en dag i morron också. Det finns alltid nya dagar för oss som inte går igång på nyår. Nya dagar för de oändliga valven att öppnas inom oss.

Så.. Gott nytt år, så gott det nu går!

Min Nobeltår

Idag har Tomas Tranströmer fått mig att gråta två gånger. Jag vet.. jag lipar mycket, men sällan hulkar jag när jag läser tidningen en lördag till morronkaffet. Men texten och bilden av en poet i rullstol som inte längre kan tala själv, som hyllas med sånger, musik och uppläsning fick mig att bryta ihop. Klockan var just runt kvart över 10. Sen såg jag lite från Nobelståhejet. När Tomas Tranströmer rullas fram mot kungen, griper tag i honom, ser ut som att han vill smeka kungen på kinden ... så bryter mullret fram inne i mig igen. Det känns som åska. Jag gråter.

Det är den här mannen som inte talar högt längre. Inte högt. Jag skulle så gärna höra honom där. Idag.
http://estraden.wordpress.com/2010/06/26/tomas-transtromer-romanska-bagar/

Och jag skulle så gärna vilja vara Signora Sabatini för en dag.  Så gärna.

Precis nu

borde jag sova för jag ska upp halv fem i natt för tåget går sex. Men jag tänker att jag borde skriva om hur mycket argare man borde över hela Swedfundaffären, när dom utsatte sin granskare i Nigeria för livsfara när dom lämnade ut hans namn till den korrupta organisation han är satt att granska.I Nigeria. Skvallerbyttor liksom. Jag hörde honom på radion och han lät rädd. Med all rätt skulle jag tro. Swedfund lät som hela laget borde utvisas för inkompetens. Och korruption. Antagligen.

Men så började jag att fundera över mina andra intressen. Eller inte intressen direkt kanske men saker jag gillar, som det verkar att jag borde skämmas lite över. Ska jag det?
Jag tycker om att rensa avlopp. När jag hjälper folk att flyttstäda tar jag gärna avloppen. Det är nåt nästan fysiskt skönt att få upp mojor och geggor och slisk och satans äckligheter i hela  klumpar. När man får rena rör. Det är som att ta nässpray när man är helt täppt, det finns inget mer förlösande.Eller när man ska riva bort tapeter och man lyckas få bort hela stora sjok, det är en fysisk känsla.

Och så tycker jag om leverpastej. Helst skulle jag äta det med sked, men jag hör ju hur äckligt det låter i andras öron så jag låter bli. Men HELST så... Tyvärr är leverpastej helt okreddigt för det är inälvsmat och inälvsmat är inget för en medveten  kulturkonsument. Fast om det heter paté får man äta det. Paté får man äta med sked.

Frågan är vem jag skäms inför när jag lite i smyg äter leverpastej? Och varför är det skämmigt att gilla rensa hårbollar och tvålrester? Folk tycker inte jag är helt klok de få gånger jag berättar om sånt här... borde dom inte bli glada? Att det finns nån att ringa om man kräks själv? Och leverpastej är skitbilligt, även den ekologiska. En glad gris´s glada lever. Man ska ju ta till vara allt på maten.

Och i veckan har jag jobbminglat på tre glöggmingelkvällar utan att dricka glögg. Alltid nåt.