Drömmar... utan gluten

Försöker undvika gluten. Läste nånstans att ingen egentligen tål gluten, man bara inte tål det olika bra. Jag börjar tåla det mer och mer obra. Detta har resulterat i en oanad mängd chokladbollar/havrebollar/cocosbollar eller vad man vill kalla det. De är goda. Men om man försöker undvika en sak blir man gärna kompensatorisk...

Men, i morse diskuterade vi av förekommen anledning drömmar och drömtydning. Min teori är att Freud, Jung och co är helt fel ute. Det finns inga arketyper, det finns bara fantasterier. Tänker att dagens hjärnor är så uttråkade av den verklighet de tvingas förhålla sig till. Alltsomoftast bara reklampelare, fakturor, skärmar, timredovisningar, facebook, koder, varukorgar, plastpåsar, matlådor, Åkesson, tidsbrist, väderberoenden, Aktuellt, blodiga kriminalhistorier, cross over-maskiner (ståpåställetochgåmaskiner), CSN, tyfoner och borttappad information att de helt enkelt får roa sig bäst de kan. Och det gör de på natten. Kungligt roar de sig. Med nästan bara meningslösheter. Skapar oreda för oredans skull och för att tvinga sig in i en värld av mer möjligheter. Som att man kan simflyga efter taknockar eller åka charterresor med bästa platsen på vingen eller springa baklänges uppför trappor. Skitfort.

Inte många delar min teori, men gärna förklara då varför man drömmer om samer som spelar fotboll i nerförsbacke.

Alltså.. läs den.
Bea Uusmans bok om luftballongen Örnen som landande bland ismassorna på Arktis, strax innan Vitön med Andree, Fraenkel och Strindberg.

Alltså, bara tänk den meningen när hon beskriver utgångspunkten.. ingen hade någonsin varit på nordpolen, ingen visste förutsättningarna, det var "unexplored region"man trodde solen sken hela tiden, dom hade ullkavajer och knäkorta byxor för dom skulle "bara flyga över nordpolen och kasta ner en plåtbehållare" med ett budskap om att man var där först.Sen förväntade dom sig välkomstkommittéer i Sibirien, Alaska eller Kanada, beroende vart vinden förde dom. dom hade med egen champagne för det tillfället....

Herregud. Med i packningen var 36 brevduvor som Aftonbladet skänkt för att få bli först med information. Som en för tidigt uppfunnen f(l)axmaskin, men man glömde träna duvorna på vart som deras hemduvslag låg...

Man forslade 23 000 ton järnfilspån till Spetsbergen.Man löste upp det i flytande svavelsyra, blandade med havsvatten och gjorde vätgas som fyllde ballongen. Den var i sin tur sydd av franska sömmerskor.. 3 360 sidenstycken... 14 kilometer sömmar... och allt är helt obegripligt. Hur man tror att livet funkar..Hur man inte vet hur isen funkar.. när dom går i 12 timmar med tre slädar lastade med flera hundra kilo last och när man går och lägger sig har isens egen fart och flyt tagit igen försprånget och tagit tillbaka sällskapet dit där de började gå och lite till.

Dag efter dag. Man äter isbjörnshjärta, mås och säl-lever. Som är giftigt.Och Nils Strindberg är plågsamt kär i sin Anna. Vilket väl får honom att vada i issörja med galoscher. På Arktis. För att hitta hem.

Så håller det på.

Jag får hjärtklappning av att läsa boken ... funderar på min egen äventyrlighet. Eller om är det tecken på brist på?

tvångshandling

Vi har varit tvungna att ta ner lite dörrar i lägenheten för att få plats med möbler. Det var bara att välja, dörrar och stå upp eller inga dörrar och ha nåt att sitta i. Vilket har resulterat i för mycket ljud och för lite ställen att gömma sig i. Så vi skulle lösa det med draperi.

Många gånger har vi varit inne i Göteborgs största tygaffär och vänt. Fingrat på vackra gröna sidentyger med vävda fjärilar.. tills expediten lett glatt och sagt.. åhh du har hittat affärens dyraste tyg!
Fingrat på sammet, trasa lump.. vänt gått hem.

Hem till en lägenhet utan skrymslen att gömma sig i.. gått till affären. Fingrat på grått ulltyg... mer siden.. lagt pannan i veck och fått panik och gått hem.

Till en lägenhet utan ...

Idag fick jag nog av mig själv. Kände hur jag plötsligt gick från jobbet,  iväg till tygaffären, drog fram en rulle ljust billigt men fint nästan osynligt mönster, en annan rulle med lite glans till en baksida, slet till mig trådrulle, gick hem, sydde, gjorde märlor och hängde upp.

Så ska en slipsten dras! Alternativt.. så ska en maskin träs!

södang... ja söndag alltså..

Upp med en tupp och jobba jobbjobb några timmar. Idag var det att sälja t-shirts på Konserthuset.
Konstigt, men inte konstigare än att det finns göteborgare som äter svarta kvinnokläder till lunch... vilket dom får göra såklart, men inte för skattepengar.. (där går min gräns, man blir vansinnigt irriterad på folk ibland)

Hem och medan frikadellerna kokar i söndagens mustigaste tomatsås passar jag på att knäskura trägolv.

Ligger sen på soffan och läser ut boken som Persson/Schibbye skrivit om 438 dagar. Det mest sympatiska är att dom inte försöker framstå som speciellt sympatiska. Jag hade nog haft svårt att låta bli. Passat på liksom. Hur situationen är för journalister, politiska och andra fångar går inte att föreställa sig, ej heller att raljera kring. Men berättelsen är så ... märklig att man tillslut  undrar om den hänt. Det kan inte ha varit meningen.
Sist i boken berättar dom om en insamling för att stödja journaliter i fängelse världen över. kolla kalityfonden.se. Och man kan göra det som en motåtgärd mot cynismen som svartakvinnoklädersätare skapar.

Inser att jag hatar inbundna böcker med hårda pärmar. Jag får osannolikt ont i händerna av att ligga och försöka hålla dem upprätt. Börjar nu stället läsa Bea Uusmans bok om Andreeexpeditionen, med mjuka härliga pärmar. Somnar. Inte för att den är dålig utan för att jag har lågt blodtryck... tror jag. 

Lördag ensamhemma förmiddag

.. och det gäller att utnyttja tiden! Läsa? Dammsuga? Sortera lite? Vila? Gå promenad och köpa höstblommor till fina vasen?

Allt tänker jag att jag ska göra.. vad jag gör är googla känslosamma Oscarstacktal med tillhörande rinnandetårkavalkad.

Jag har i alla fall raderat Candy Crush i mobilen.

Är det bara jag ...........?