Alltså.. läs den.
Bea Uusmans bok om luftballongen Örnen som landande bland ismassorna på Arktis, strax innan Vitön med Andree, Fraenkel och Strindberg.

Alltså, bara tänk den meningen när hon beskriver utgångspunkten.. ingen hade någonsin varit på nordpolen, ingen visste förutsättningarna, det var "unexplored region"man trodde solen sken hela tiden, dom hade ullkavajer och knäkorta byxor för dom skulle "bara flyga över nordpolen och kasta ner en plåtbehållare" med ett budskap om att man var där först.Sen förväntade dom sig välkomstkommittéer i Sibirien, Alaska eller Kanada, beroende vart vinden förde dom. dom hade med egen champagne för det tillfället....

Herregud. Med i packningen var 36 brevduvor som Aftonbladet skänkt för att få bli först med information. Som en för tidigt uppfunnen f(l)axmaskin, men man glömde träna duvorna på vart som deras hemduvslag låg...

Man forslade 23 000 ton järnfilspån till Spetsbergen.Man löste upp det i flytande svavelsyra, blandade med havsvatten och gjorde vätgas som fyllde ballongen. Den var i sin tur sydd av franska sömmerskor.. 3 360 sidenstycken... 14 kilometer sömmar... och allt är helt obegripligt. Hur man tror att livet funkar..Hur man inte vet hur isen funkar.. när dom går i 12 timmar med tre slädar lastade med flera hundra kilo last och när man går och lägger sig har isens egen fart och flyt tagit igen försprånget och tagit tillbaka sällskapet dit där de började gå och lite till.

Dag efter dag. Man äter isbjörnshjärta, mås och säl-lever. Som är giftigt.Och Nils Strindberg är plågsamt kär i sin Anna. Vilket väl får honom att vada i issörja med galoscher. På Arktis. För att hitta hem.

Så håller det på.

Jag får hjärtklappning av att läsa boken ... funderar på min egen äventyrlighet. Eller om är det tecken på brist på?