Det är så vackert att jag blir förbannad. Har skrivit ett långt inlägg om det för länge sen.
en annan vinter...
Nu hände det igen, det går alltså fem år mellan utbrotten. Att det blir så vackert och man vill bli ett med vackra så man går ut och försöker förena sig, men det är dömt att misslyckas. Så istället tar man upp kameran och försöker få in det vackra i den lilla maskinen och det misslyckas också och man vill bara vråla....; Jag med.. ta mig med i vackerheten, låt den gå in i mig!! Och vintern fortsätter med sin magnifika vackerhet och ger fullständigt tusan i min vädjan.
Det är då man hittar sin verkliga kompis, den som vänder ryggen till det vackra, tar ett avslappnat bloss och låter allt bara vara. Trots att ciggen är som tänd av gudarna.
