återanvändning

sju år sen. kunde lika var sju dagar sedan, eller sjunågotannat-sen. jag förstår mig inte på tiden. och de här tjänsterna som facebook och timehopp och andra appar tillhandahåller, dom kunde lika gärna vara början på en psykisk oreda. för det är så jag känner det när jag får de här påminnelserna.

å ena sidan jubelgråter jag åt min egen fyndighet, åt min kallsinnighet inför att låna andras smartness och bara göra om lite så att det blir på mitt sätt.

å andra sidan gråtjublar jag över att tiden går så fort, över ett liv är så kort, över att jag ständigt måste/behöver påminnas om det. över bilder på älskade pälsänglar som helt utan förvarning återvinns i mitt flöde, över bilder på barnbarns små kroppar som går från knopp till sparris. över bilden av kärlek och över ledsna ögon som någon fångat på en annan bild. jag är livrädd varje morron jag öppnar appen, är det en hund till, är det en saknad trädgård med fjädrar i humlestören (nä, den dyker bara upp till påsk). nu framträder i stället julpynt från olika år. tomteparader, hyacintinstallationer, tonårsbonusar som bakar lussekatter med en hand, hamburgergrillning över kakelugn vid elavbrott.

hur många dagar inrymmer ett liv, tänker jag att någon, säkert nåt manligt geni skrivit ner nångång. jag undrar, hur många vemodiga suckar tål digitala foton. under ett liv alltså. 

och jag kommer visst ihåg att jag skulle skriva om metoo. men jag tappade det.

Jag gjorde ett starkt, intelligent och smart inlägg här idag som försvann! Var det en dröm?
Det handlade om #metoo bara så ni vet. Jag tänker och tycker mycket om det. Återkommer så snart jag samlat mig. Bara så ni vet. Om nu det HÄR inlägget får ligga kvar.

Nä nu jävlar i det blå skåpet, nu ska det bli andra bullar. Det har kommit till min kännedom att jag har en läsare. En LÄSARE! Som inte heter Majsingen. Jag måste säga att jag baxnade av glädje, det gjorde jag, när hen gav sig tillkänna samtidigt som jag blev lite generad. Det är ju inte som att jag har tvättat nåt smutsigt byk offentligt men ändå. Jag har ju trots allt visat upp (frånvaron av) vardagsdramatik i mitt liv och även om jag kanske inte skrivit om mitt innersta, så har jag ändå gjort anspråk på att vara lite sköjig. Och det min(a) vän(ner), det är ofta förenat med sluga försök av en del omvärld att få ner en från humorhimlen.

Men inte min läsare inte! Hen uppskattar hela tjottabalängen som är Garderar med kryss, så nu är det bara för mig att skärpa till vardagslättjan och börja leverera.

Här kommer första leveransen, jag tänker avslöja vad min nästa broderitavla ska föreställa. Nämligen en undulat som säger; I´m sorry for what I said when I was hungry.

Det är tydligen en engelskspråkig pippi.