å ena sidan jubelgråter jag åt min egen fyndighet, åt min kallsinnighet inför att låna andras smartness och bara göra om lite så att det blir på mitt sätt.
å andra sidan gråtjublar jag över att tiden går så fort, över ett liv är så kort, över att jag ständigt måste/behöver påminnas om det. över bilder på älskade pälsänglar som helt utan förvarning återvinns i mitt flöde, över bilder på barnbarns små kroppar som går från knopp till sparris. över bilden av kärlek och över ledsna ögon som någon fångat på en annan bild. jag är livrädd varje morron jag öppnar appen, är det en hund till, är det en saknad trädgård med fjädrar i humlestören (nä, den dyker bara upp till påsk). nu framträder i stället julpynt från olika år. tomteparader, hyacintinstallationer, tonårsbonusar som bakar lussekatter med en hand, hamburgergrillning över kakelugn vid elavbrott.
hur många dagar inrymmer ett liv, tänker jag att någon, säkert nåt manligt geni skrivit ner nångång. jag undrar, hur många vemodiga suckar tål digitala foton. under ett liv alltså.
och jag kommer visst ihåg att jag skulle skriva om metoo. men jag tappade det.
Jag förstår inte vad du menar, men jag förstår verkligen vad du menar. Jag har själv valt bort Facebook och andra sociala medier för de får mig bara att känna mig obekväm, asocial och överväldigad av bruset. Det finns säkert någon bokstavskombination man kan diagnosticera mig med men det är så jag funkar. Men som sagt, jag förstår vad du menar med den nostalgi och det vemod det kan ge att blicka tillbaka. Herregud, det räcker med att se sig själv i spegeln på morgonen då man borstar tänderna för att få en portion vemod som skulle kunna räcka dagen ut om man inte istället tvingades blicka framåt och skotta snön som fallit under natten. Stäng ner den där appen och befria dig!
SvaraRaderaja jaj jag veeet. men om jag gör det så kommer jag oxå missa andra roliga ögonblick, som i inlägget ovanför. det nya. jag tror hemligheten är att, inte befria sig från apparna utan från hur man värderar sina känslor. att några är sämre och några är bättre. att man måste lyssna på allt som råkar glida förbi amygdala. tankarna själva har ju inte inbördes rangordnat sig, det är vi som gör. Så befria oss från huvudet! (iaf mitt!)
Radera