3.
Sysselsättning på landet ;
kratta bort fjolåret och klippa ner lavendelrabatten.

Detta kommer antagligen inte ske på Andra långgatan, en märkbar förändring.

Nää.. amenvafan sluta gnälla det var ju ett fritt val,  ... hör jag er tänka.

Just precis, men ibland hamnar man i vakuumet mellan verklighet och idé, i mellanrummet som uppstår just på grund av val. Just nu lever jag i en verklighet som är välkänd... härligt igenkänd, som en varm pensionärstillvaro.
Framtiden (15 maj) är fortfarande långt borta, en idé som jag inte upplevt än. Verkligheten blir tryggheten och idén är just bara en.. idé. Och när jag ser råbocken i natten så finns inga motbilder ... än. Men jag längtar.

Annars är det fredag, som har börjat med Martini Rosso, massor av is, lite för tidigt. Men mycket härligt.

2.
Min väg till att läsa morrontidningen har under många år sett ut på ungefär samma sätt, åtminstonde under åtta kalla månader om året, resten av tiden har samma procedur skett utan inslagen av dun och ficklampor

• på med morronrocken
• om det är under -3; på med termobyxor
• på med dunjacka
• leta upp ficklampa 
• på med gummistövlar
• ropa på pälsen
• pulsa i snö/huka i regn/gå vanligt till brevlådan ca 100 meter bort på grusvägen
• om hunden bajsar; riv ur delar av sportresultatlistan i del två att plocka upp med och kasta i komposten
• lyssna efter fåglar/lukta på årstider/mörda mördarsniglar innan jag går in

Detta kommer antagligen inte ske på Andra långgatan, en märkbar förändring som kan komma att se ut som;

• ta på morronrocken
• gå sex meter ut i hallen
• plocka upp tidningen
•  

Flyttlista

Tänkte börja lista de tänkbara förändringar som kan/har/kommer att inträffa i samband med att landet byts mot staden. Min utgångspunkt är att alla händelser/förändringar är både på gott och ont, både bra och mindre bra, skojigt och mindre skojigt samt vemodigt och nybyggarspännande. Samtidigt. Vilket gör allt lättare och svårare.

Här börjar listan

1.
Jag kommer antagligen inte någon gång mer vakna mitt i natten, gå upp till fönstret, öppna det på vidare gavel och mycket hövligt men bestämt hyssja på råbocken som står och dö-brölar tre meter från sovrumsfönstret. Följande scenario utspelade sig i natt:
- Brööööööööl......... brrrrrrrrööööööllllll
- öööhh...
- Brrrröööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööl
- Gå och lägg dig... du väcker ju hela grannskapet,
- BBBBBRRRRÖÖL
- schhhhh.. nu får du faktiskt gå och lägga dig.. din tjej är inte här
Då lomade han iväg.

Detta kommer antagligen inte ske på Andra långgatan, en märkbar förändring

tvångsmässigt

Norrbotten.. något om norrbotten .. hörde jag om på radion, kommer inte ihåg sammanhanget med det var nog viktigt.

men jag började genast tänka på skojsigheter om.. hårbotten... 

Jag är nästan generad över att erkänna det men jag har väldigt mycket glädje av mig själv när det kommer till det allvarliga  - ordvitseri. Jag är göteborgare. 

Och jag erkänner mig även till Håkan Hellström fanclub. Han som resolut själv tar udden av sin egen "otillräcklighet" och säger...
- sa jag kukbok?"  och fick den allt annat än nakna kocken,  medieroboten Jamie Oliver att slappna av tre sekunder

på primetime....

bara det är värt tvlicensenpengen.

En initieringsrit?

I helgen åkte jag skidor för första gången i mitt liv. Om man undantar ljusblå miniskidor 1970-nåt. Då hade man stavar vilket tydligen inte är nödvändigt längre. Jag tycker det ser snyggare ut med stavar iallafall.

Det var väldigt fina backar på Ulricemhamns skicenter, tror jag, har inget annat att jämföra med än backen ner mot Byttorpasjön, då på miniskidorna. Och den hade ingen lift. Jag har alltså även åkt lift för första gången. Och så hade jag skidlärare och sedan vrickade jag knät, så jag antar att jag nu har genomgått den initieringsrit in i en vintervärld som många andra gör vid ungefär sex års ålder.

Antar även att jag nu är lite övertänd för vi ägnar semesterdrömmerierna åt sommarskidåkningsletande samtidigt som jag, gravt haltande, ganska stolt sprider ryktet om min idrottskada.

Nämen det är ju ändå nåt extra besvärligt med anställningsintervjuer. Ett tag trodde jag att jag uppskattade såna tillfällen, nästan de enda när man SKA prata om sig själv, sina drivkrafter och styrkor utan hejd. Lite koketterande underdrifter, lite överdrifter men i det stora hela härligt självcentrerat fokus på ens mer lyckade sidor.

Nu vet jag inte längre. Det är nåt med ekot i huvvet efter en sån stund. Rösten, den egna mal på. Den är nån promillesekund före hjärnan, letar och hittar ord och beskrivningar som man förvånat, ibland imponerat, men lika ofta generat lyssnar på. Känslan när man går hem är en om möjligt ännu starkare längtan till pensionen.

Hur det gick? PRECIS den frågan ville jag ställa istället för att väluppfostrat ta i hand och tackobock och ja ni hör av er nästa vecka vad fiiiint... HUR GICK DET FÖR H-E ...

Återkommer om detta.