Nämen det är ju ändå nåt extra besvärligt med anställningsintervjuer. Ett tag trodde jag att jag uppskattade såna tillfällen, nästan de enda när man SKA prata om sig själv, sina drivkrafter och styrkor utan hejd. Lite koketterande underdrifter, lite överdrifter men i det stora hela härligt självcentrerat fokus på ens mer lyckade sidor.

Nu vet jag inte längre. Det är nåt med ekot i huvvet efter en sån stund. Rösten, den egna mal på. Den är nån promillesekund före hjärnan, letar och hittar ord och beskrivningar som man förvånat, ibland imponerat, men lika ofta generat lyssnar på. Känslan när man går hem är en om möjligt ännu starkare längtan till pensionen.

Hur det gick? PRECIS den frågan ville jag ställa istället för att väluppfostrat ta i hand och tackobock och ja ni hör av er nästa vecka vad fiiiint... HUR GICK DET FÖR H-E ...

Återkommer om detta.