Gick en promenad i stillastående regndroppar. Minisåna.

Så att man liksom går i vattenånga. Jag blir fin i håret av sånt väder, om jag har tur kommer lilla lilla självfallet i topparna fram. Världen blir oskarp i glasögonen av dropparna som bildar som vattenkoppor på glaset. Jag kan lika gärna ta av mig dom för jag ser lika illa som med utan, men på något sätt skyddar dom mot kontakt. Och kontakt vill man absolut inte ha på sina pod-runkeeper-promenader.

För mitt enda sällskap är Runkeeper och poddarna i min telefon. Runkeeper som berättar hur långt jag gått och vart. Och det är bra för ibland går jag så långt in i min egen värld att jag glömmer bort vart jag varit. Och har jag tur skrattar jag under tiden åt något roligt i öronen. Sen tar jag vägen om och förköper mig på färska blommor.

Hemma blir det gröt till lunch. Lunchgröt med blåbär. Ett liv i sus och dus.
Minsann.