I mitt förra liv, i mitt pålandetliv bodde jag granne med många härliga djur. Det var spillkråkor, älgar, rävar, korpar, rådjur, ugglor, nån liten förskrämd kanin, tusen småfåglar, mördarsniglar, fjärilar .. ja det var ett gott gäng det där. Vi delade kamratligt på träd, blommor och bär. Och så var det ringduvorna. Paret som aldrig gav upp. År efter år kom dom tillbaka, samma entoniga envetna ohoande.. ohohohoohooooo.. dag ut och in. Det var som att hamna i duvhelvetet faktiskt. Jag försökte lära pälsen klättra i träd bara för att döda duvorna så galen blev jag att deras monotona kucklande. ohohohoohooooo..ohohohoohooooo..
Så flyttade jag till stan. Lämnade bästisarna kvar i naturen, säkert råmar, bräker och fladdrar dom runt där utan att alls sakna mig som jag saknar dom. Jag flyttade in i en asfaltsdjungel, in på en liten liten stensatt gård. Första våningen med fönster in mot den gården. Enda som hörs är fläkten på taket och måsarna. Men vi har dock två små träd. Ett vintergrönt och ett annat långrangligt. Vi får som lite naturkänsla eftersom vi från ett fönster ser rakt in i det vintergröna.
Nu har trädet fått bosättare. Jag ser det från fönstret, boet växer för varje dag. Ett fågelbo! Utropstecknet var som en lycklig hälsning från mitt pålandetliv.. tills jag såg vilka som flyttat in..
Ringduvor(na).
Någon försöker säga mig något.
Till den/hen som försöker kommunicera med mig, kanske ge mig nåt tecken, kanske lära mig tålamod eller generositet eller vadihelafridendåförnågot... jag hör inte.. jag har bara ohohohoohooooo..ringande i örona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar