Bilder från året som gått, och förra

Till slut valde jag att sprida pälsen. Han hade stått på bokhyllan i sin urna några år och jag var hemskt nöjd med det. Tills en dag. Jag kände att jag måste sluta samla urnor på bokhyllan, fick nån tvångstanke om att fylla på ... så han släpptes fri på en mossig, skogig glänta en fin vårdag. Konstigt var det iallafall. Jag ångrar mig lite och porslinshunden är numera en viktig detalj i heminredningen.

Jag är väldigt förtjust i skyltar, något jag säkert delar med många. Dessa hittade jag på Island. Förbudet att kasta vissa  utpekade valutor i vattnet är väldigt skojigt, och många struntar högaktningsfullt i såna regler. Kanske några thailändare som slängt i baht?!

I går åkte jag till Borås av ingen annan anledning än att jag kunde. Jag ville, som Sandemose och miljoner andra korsa mitt spår. Han som skrev En flykting korsar sitt spår. Det måste vara en lågoddsare när det gäller bra boktitlar. Och också upptaget. Nu alltså.

Vad ska min heta då?!?! En rymling gör dito? En quisling lämnar en hemstad för att återvända?
En föll, en höll?

Eller bara helt enkelt; "Vad jag såg på min promenad". Skulpturerna som föregick No Limits, Borås stora satsning på offentlig konst för kreti och pleti, var fula. Som om man bara kastat in dem på barnens lekplatser på 60-talet för att barnen skulle hålla sig på gräsmattan. Inte drömma om vackrare vyer, inte om andra färger. Eller så ville man väl, ge fölk nåt sköj att titta på medan 60-talet optimism övergick till nåt annat och barnen stängde balkongdörrarna för att aldrig återvända. Iaf några barn.

Ja jag vet inte jag. Men dansk sjösten. Allvarligt talat, är det inte lite ... fantasilöst.

Det är många som jublar idag. Jag ser på facebook att mina vänner uppdaterar med utropen; Nu vänder det! Det vänder! Äntligen!

Jaha ja. Idag lutar sig jorden längst bort från solen, bort från ljuset. Och jag, jag är ganska nöjd med det. Jag ser inte lika mycket fram emot ljuset som resten av mänskligheten verkar det som.

För jag orkar inte alltid med att det är ljust och ibland är det för ljust. Jag tycker om att vila mig i mörkret, alltså bildligt. Det lugnar mig, det gråa och det mörka.

Kan förstås vara bokstavligt om man fattar att jag menar mörker i förhållande till Lux inte till sinnestillstånd. 

Jag tycker om ljusa själar under mörka årstider. Men det är jag det. 

inget av nåt

Inget vitt
mycket färg.
Så kan en diet se ut.

En del kör tvärtom, mycket vitt, ingen färg. Och då är vitt inte snö. Eller moln.
Men det kallas aldrig diet. Ingen som säger.. aha.. du går på socker och mjöldieten.

Tänker att det man äter under en dag är väl en diet. Eller måste det vara en kvinna som äter för att det som äts under dagen ska kallas diet?

På tal om inget.

Har man ett val, välj mig

Stanna, stanna, du simmar ur bilden. 

Ungefär så blir det ibland. Men nu är jag med igen, i bild. Jag såg att det gått ett år, sånär som några dagar sedan jag klev ut ur bilden (bloggen). Tiden går så satans fort. Mycket händer och inget händer, men utan att formulera tankarna nånstans blir de som hängande halvtänkta. Till inte nytta för ingen. Så kan jag inte ha det. Välkommen tillbaka tankarna, jag ska lägga mig vinn om att formulera er. Såd et så.

Det är en vikval förresten, en liten rackare vi jagade i Islands farvatten. Island, där hämtade jag en gen jag inte visste jag saknat. Måste tillbaka. Det var som livslust, grått, kallt och norrsken blandade sig i en cocktail som jag girigt drack. (alltså, vem säger sånt, att dricka girigt.. låter gnidet, som att dricka för inte någon annan ska få, men jag står för det. Ingen annan ska få Island ).

jag är här!

tillbaka från de tysta, de tystnande, de tystade. nu jävlar ska här pratas.