I går åkte jag till Borås av ingen annan anledning än att jag kunde. Jag ville, som Sandemose och miljoner andra korsa mitt spår. Han som skrev En flykting korsar sitt spår. Det måste vara en lågoddsare när det gäller bra boktitlar. Och också upptaget. Nu alltså.

Vad ska min heta då?!?! En rymling gör dito? En quisling lämnar en hemstad för att återvända?
En föll, en höll?

Eller bara helt enkelt; "Vad jag såg på min promenad". Skulpturerna som föregick No Limits, Borås stora satsning på offentlig konst för kreti och pleti, var fula. Som om man bara kastat in dem på barnens lekplatser på 60-talet för att barnen skulle hålla sig på gräsmattan. Inte drömma om vackrare vyer, inte om andra färger. Eller så ville man väl, ge fölk nåt sköj att titta på medan 60-talet optimism övergick till nåt annat och barnen stängde balkongdörrarna för att aldrig återvända. Iaf några barn.

Ja jag vet inte jag. Men dansk sjösten. Allvarligt talat, är det inte lite ... fantasilöst.