Nu är det semester. Drömmar. Ledighet. Rolighet. Tänkvärdhet (förhoppningsvis). 

Två veckor i en parallellvärld.

Det ska bli skoj.

På riktigt.

Vi ses!

Handlar det om disciplin?

Mina skills;

• är inte förberedelser
• är inte att vara taktisk (förutom när jag spelar spel, då är jag kriminellt tråkigt taktisk)

När jag ser de två punkterna ihop slår det mig plötsligt att det hänger ihop!

Äntligen ett samband. Ibland letar jag tecken, ibland letar jag samband och som ett tecken hittade jag här ett samband!

Just nu är jag inne i ovanligt mycket grejer som kräver planering och förberedelser och då går jag gärna och lägger mig. Tidigt. 

Vilket gör ju förstås att jag får ännu mindre tid att tänka på allt jag behöver ta reda på, beställa, fixa, lära mig, skriva ut eller läsa in. Och det i sin tur innebär då att jag blir otaktisk eftersom jag blir stressad, tar fel beslut eller inga beslut och kanske gör dåliga affärer. 

Och då sitter man där med skägget i brevlådan. Och letar tecken på att det kommer gå vägen ändå, kanske helt enkelt hittar på ett tecken... hoppet väcks, man blir uppspelt, tror att nu löser någon annan det sig och man kan fortsätta surfa på sociala medier och sova ut. Länge. Och sova in. Tidigt. Om än inte så gott alltid .... 

På något sätt måste jag börja skärpa upp mina skills ... jag ser det nu.

Jag undrar ofta vad det gör med en människa att alltid vara i något vackert? Och då menar jag inte något som i vackert inre, utan mer yttre. Vad gör det med en människas ögon att alltid har fri sikt, att ingen husvägg stoppar blicken framåt? Vad gör det med en människa att bo i en tät stad, i en lägenhet där sikten stannar vid grannhusets fasad 15 meter bort och där det husets tvättstuga alltid lyser upp ens vardagsrum? Där blicken ständigt begränsas av tvättmaskiner?

Det här vackra är från ett ställe i Bohuslän. Går man längre ner mot havet och klipporna så blir naturen livsfarlig, man kan dö om man halkar på svårt halkiga klippor. Folk har gjort det.
I mina kvarter i stan händer det inte ofta att folk dör halkdöden, och vad gör det med människor?

Det är viktigt att inte bli paranoid i vilket fall om helst. Å andra sidan, bara för att man är paranoid så betyder ju inte det att man inte är förföljd. Och man kan faktiskt vara jagad av både natur och kultur. Jag är det, jagad av känslan att jag behöver både, men en mest och jag vet inte vilken, bara att tanken alltid går ett steg bakom mig.

Iaf så börjar strax det nya livet, det lite mera ensamlivet. Till skillnad från tvåsamlivet. Eller ensam och ensam, jag är verkligen inte ensam. Mer själv. Vad kommer det göra med mig?

Men först ska jag åka till Kuba. Och jag funderar inte ens över vad det komma göra med mig, bara det gör.

Att vara ute och gå med en kajak. Det är ändå en härlig känsla.

I morse när jag gick upp kvart i sju var det ljust. Som en överraskning hade det ljusnat den där avgörande kvarten som gör att mörkret stannar kvar i sovtiden. Och det är ju härligt. Också.

Men det där med att sitta med frukostkaffe i ett svagt upplyst rum, mörkt utanför men man anar ljuset, man vet att konturen av en själv kan synas utifrån, så att ens bestyr med frukosten blir en del av allas morgonsyssla den tiden. Någon går utanför, grannen ovanför hörs. Återvinningsbilen slamrar alldeles för högt när de tömmer glasåtervinningen.

Den koncentrationen skapas aldrig på ljusa varma sommarmornar. Jag är väldigt förtjust i den koncentrationen. Det ljusa innebär andra härliga saker, som att promenera med en kajak.

Men ändå.