Jag undrar ofta vad det gör med en människa att alltid vara i något vackert? Och då menar jag inte något som i vackert inre, utan mer yttre. Vad gör det med en människas ögon att alltid har fri sikt, att ingen husvägg stoppar blicken framåt? Vad gör det med en människa att bo i en tät stad, i en lägenhet där sikten stannar vid grannhusets fasad 15 meter bort och där det husets tvättstuga alltid lyser upp ens vardagsrum? Där blicken ständigt begränsas av tvättmaskiner?

Det här vackra är från ett ställe i Bohuslän. Går man längre ner mot havet och klipporna så blir naturen livsfarlig, man kan dö om man halkar på svårt halkiga klippor. Folk har gjort det.
I mina kvarter i stan händer det inte ofta att folk dör halkdöden, och vad gör det med människor?

Det är viktigt att inte bli paranoid i vilket fall om helst. Å andra sidan, bara för att man är paranoid så betyder ju inte det att man inte är förföljd. Och man kan faktiskt vara jagad av både natur och kultur. Jag är det, jagad av känslan att jag behöver både, men en mest och jag vet inte vilken, bara att tanken alltid går ett steg bakom mig.

Iaf så börjar strax det nya livet, det lite mera ensamlivet. Till skillnad från tvåsamlivet. Eller ensam och ensam, jag är verkligen inte ensam. Mer själv. Vad kommer det göra med mig?

Men först ska jag åka till Kuba. Och jag funderar inte ens över vad det komma göra med mig, bara det gör.