Fredag. Listor på Spotify - svenska hits, Sting, John Holm, LouReed och A perfect day (den kan gå på repeat), såmycketbättrelåtarna. Kände plötsligt att jag är gammalmodig. Och gubbsjuk tydligen.
Men jag har gjort chokladmousse. Det är stabilt.

Fredag alltså. Kära nån. Och det är fortfarande för kallt ute.

Morronrutiner

Är det så att man kan känner igen en människa på hens morronrutin? Jag menar, om man känner att det är en människa för en själv att föredra.

Trixig fråga.

Men om jag berätta om mina så kanske nån känner igen mig (eller sig för all del)

Stiger upp ur sängen (tidigare och tidigare för att öka njutningen)
För att gå och lägga mig i en fåtölj (eller iaf halvligga tills huvudet vilar mot ryggstödet)

Däremellan har jag kokat kaffe, gjort iordning vad jag nu vill äta (som ändras med hur jag orkade förbereda dagen innan, alternativt hur sugen jag är på LCHFkardemummapannkakor)

Så, där sitter ligger jag i fåtöljen balanserandes kaffekopp, tallrik, dator i knät för dagstidningsläsning och tänker att dagen egentligen aldrig behöver börja. Och timmarna går och  tillslut får jag springa till jobbet för dagen börjar alltid.

Någon? (eller handlar det också bara om ålder?)

Om ålder

Någon frågade mig häromdagen hur gammal jag är. 56 sa jag och direkt ramlade tankarna ner till siffran 46. Alltså tio år tidigare. Tio är ganska många år. Det är alltså tio år emellan de två talen.

Och ändå, 46 år, det är ju då man faktiskt är på balansgången att vippa över  mot en okänd medelålder, försvinna från rekryteringsfirmor, discotek och blicka mot fredagsmys (utan barn) och inlägg (lite var som helst).

Tio år till, alltså 56 kändes, i det perspektivet som en fantasiålder, som påhittat av Disney, Rolling Stones manager och HC Andersen i samverkan. Helt utanför ramar och samhälleliga förväntningar och plötsligt kände jag mig fri. Helt fri. Nu kan jag bara bli friare.

Back in bissniss

två veckor går fort. och sakta. det är som att hamna i ett parallellt universum där tiden för det första flyttar sex timmar bakåt och timmarna som kommer efter det är av en annan kvalitet. långsammare och (om man är på Kuba) varmare. eller bredare, det är svårt att beskriva, men de rymmer mer.

de rymmer mer av de krav som man får när man åker iväg på semester, större krav ju längre bort man åker ... alltså, den enda egentliga uppgiften man är ålagd är att uppleva så mycket som det går. gärna mer. man ska upplevelsemaximera. det är en skyldighet. förvisso en självpåtagen men ändå.

jag menar inte att gnälla över mina två veckor på kuba, inte alls, jag försöker bara hantera att jag inte tog salsakurser, inte gick på jazzklubb, inte simmade med delfiner eller åkte till guantanamo, inte nattröjde, utan mer irrade runt efter nya skor med värmeplågade fötter, drack mojito och romkaffet, tittade på folk, undvek museum och konstaterade att jag när jag kom hem kunde bli glutendonator.

åk till kuba. det är ett spännande land, havanna är säkert en av världens vackraste städer och man känner sig fullkomligt trygg i sitt irrande. trots att spanskan begränsade sig till "calor calor" (varmt varmt) och man måste inte älska salsa. faktiskt. åk.