två veckor går fort. och sakta. det är som att hamna i ett parallellt universum där tiden för det första flyttar sex timmar bakåt och timmarna som kommer efter det är av en annan kvalitet. långsammare och (om man är på Kuba) varmare. eller bredare, det är svårt att beskriva, men de rymmer mer.
de rymmer mer av de krav som man får när man åker iväg på semester, större krav ju längre bort man åker ... alltså, den enda egentliga uppgiften man är ålagd är att uppleva så mycket som det går. gärna mer. man ska upplevelsemaximera. det är en skyldighet. förvisso en självpåtagen men ändå.
jag menar inte att gnälla över mina två veckor på kuba, inte alls, jag försöker bara hantera att jag inte tog salsakurser, inte gick på jazzklubb, inte simmade med delfiner eller åkte till guantanamo, inte nattröjde, utan mer irrade runt efter nya skor med värmeplågade fötter, drack mojito och romkaffet, tittade på folk, undvek museum och konstaterade att jag när jag kom hem kunde bli glutendonator.
åk till kuba. det är ett spännande land, havanna är säkert en av världens vackraste städer och man känner sig fullkomligt trygg i sitt irrande. trots att spanskan begränsade sig till "calor calor" (varmt varmt) och man måste inte älska salsa. faktiskt. åk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar