Läste just en artikel i en tidning om en novellsamling om grannar. Två saker kom ur det läsandet; jag vill läsa novellsamlingen och jag började fundera på mina egna grannar.
Jag har två sorter. Eller en och en halv i alla fall. Dels mina egna, mina kära. Vägg i vägg med mig bor en del av min familj, mitt barn, mitt barnbarn. Jag hör dom oftast endast när någon duschar eller använder vatten på något annat sätt. Det sjunger i kranarna då och jag tänker; nu använder någon vatten. Jag älskar ljudet av det vattnet, eftersom det påminner mig om närheten.
Sen har jag min halvgranne. Det är egentligen Js granne men jag är där tillräckligt ofta för att lära känna grannen genom väggen. Han bor där ensam, grannen P. Men han har i sig tillräckligt många för att ha både möte, party, stora uppgörelser, sångstunder och grälsjuka anklaganden. Alla i samma kropp. Det är ofta ganska plågsamt att lyssna till, samtidigt som han själv verkar samsas i alla relationer.
Ljudutrymmet alltså, Kan alltså vara påträngande och samtidigt så lugnande. Som grannutrymmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar