Tystnaden

Jag blev förkylningssjuk för några veckor sedan, idag känns det som ett halvår sen... eller kanske två.

I alla fall... så satte sig förkylningssjukan i luftrören med vidare resa mot stämbanden. Jag har pratat hest och till slut inte alls.

OCH DÅ mina vänner, lär man sig något. Till exempel:

1. hur svårt det är bara inte prata
2. hur andra pratar nästan allt prat i frågor, alla samtal avslutas liksom med osynliga frågetecken
3. hur dessa outtalade frågeteckssamtal väcker ett utomkroppsligt betingat behov av att svara ... likt en pavlovsk hund gläfsa fram något bekräftande (eller avståndstagande) 
4. hur överskattat kroppsspråk är eftersom en "tummen upp" inte står i paritet till vad man känner när man, till exempel, vill tacka en älskad medmänniska för den helt nödvändiga koppen the med honung och citron
5. och slutligen
6. hur lite viktiga grejer man har att säga men som i sitt sammanhang blir görviktigt eftersom det gör en till ett kommunicerande kärl (Tranströmer?), en mänska