Fredag

var en sån där dag, ännu en dag, när man åker hem. Från jobb tillexempel. Förhållandevis tidigt, runt tjugoöverfyra. Solen hade inte gått ner men den var på väg. Himlen var filmrosa, alltså overkligt vacker rosa. En sånt tillfälle när förutsättningar för närvarokänsla står till buds.

Och P4 var på på bilradion, varför har jag glömt just nu men ibland står jag inte ut med P1s experter på verkligheten.. och på P4 spelade man Love hurts och jag sjöng med. Högt. Inte för att kärleken smärtar just...nu. Utan för att det var som en gammal vän kommit in i bilen som jag sjöng duett med. För jag kunde delar av texten sen nittonhundrasjuttiosex. Möjligtvis att jag gråtit nångång sent sjuttiotal, gråtit och sjungit.. laaavvehööörts. ooooo laaaavehöö ööörts.

Nåväl, jag satt där och sjöng och upp dök en artikel jag läste för några dagar sen, en artikel om och med Laleh. Hur hon formulerade några av sina drivkrafter med sin musik. Jag kunde inte låta bli att memorera och börja citera... (smygstjäla kan man säga att jag gör.. eller för all del, inspireras, man kan fan inte ta patent på kloka oneliners) Citat som dyker upp, hippsomhappy, närhelst det behagar i mitt medvetande. Som just sånt om att friheten som kan skapas när man "agerar utifrån nyfikenhet i stället för övertygelse".

Vad sa hon mer då som hela tiden vill citeras i mitt huvud... något om hur lätt vi har att "jämföra det bästa hos mig med det sämsta hos dig".  Det enda man kan bli sur på egentligen är att nån annan formulerar det man inte har ork till själv.

Iallafall fick den stunden mig att känna mig märkligt ..overklig.