BM

"Vi som lever/Är bara de döda på semester/Nån sorts sommargäster/Så/Ta ett bloss för moster Lillie"

Ett tag för länge sedan var jag besatt av Bodil Malmsten. Eller besatt, jag följde henne virtuellt, läste hennes blogg, hennes böcker om Finistere, letade efter orten på kartan, googlade - fanns den verkligen. Jag tyckte hon var snål, otrevlig och alldeles underbar. Ibland trodde jag mig känna samma heliga vrede som hon. 

Jag tror tillochmed att jag mailade henne, eller om jag skrev nåt på bloggen. Det var om familjen Tejp som hon ibland presenterade små historier och bilder av. Jag var nog vansinnig på att inte jag kommit på något så genialt roligt, men naturligvis skrev jag något fint. Eller fint och fint, jag var livrädd för att hon skulle tycka jag var ointressant, vilket jag naturligtvis var i hennes liv och skrev väl nåt "tillkämpat annorlunda". så klart kom det inte något svar. 

Jag ville vara en av de människor hon oroade sig för, vilket var både ouppnåeligt. och tramsigt av mig 

Så tappade jag bort henne, slutade läsa hennes blogg, köpte hennes bok om hur man skriver och ställde direkt in i bokhyllan. Tyckte hennes integritet sårade mig. 

Ja, typ så har min relation till Bodil Malmsten varit, hennes till mig har varit obefintlig. Så dör hon och det är väldigt sorglig som när varje människa dör men mest tänker jag,  jag måste börja skriva. 
Måste läsa hennes bok om skrivandet. Och kanske komma lite närmare.