Första morgonen som jag såg gryningsljuset. Jag brukar beskriva mig som en tjej som gillar mörker, vind, väder, alltså som en rest från min borttappade gen som jag hittade på Island. Men jagvetintejag. Denna vinter har varit ... mörk. När ljuset plötsligt fick morron-havet att som återuppstå fick jag gåshud.
För att inte tala om eftermiddagsljuset, afterworkljuset, ljuset som gör att man ser att asfalt är vackert, att vinterkappan dammat igen, som gör att man bländas av sin gråa hud. Det ljuset klockan halv5 en eftermiddag. Jag får gåshud.
Jag får gåshud. Antagligen var det fredag. Kanske samma fredag med gåshudsljuset här ovanför.
Ett telefonskåp på Kungsgatan. Kan vara samma fredag som bubblet och gåshudsljuset ovanför. Som om livet inte är fullt av uppförsbackar, i en av dom blev jag påmind om varför lutningen kan kännas extra satans jobbig. Min kropp är min att bära alldeles själv, och alla andra att skita i. Tänkte jag där i backen på väg hem till bubblet. Antagligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar