Det blir lättare och lättare. Om jag skulle sammanfatta åren so far, så tror jag det är just så. Det blir lättare. Och svårare. Fast svårare på ett lättare sätt. Jag är inte överförtjust i nyårstider. Tycker det är ganska ångestskapande att man under en dag, några timmar ska koncentrera sig på Där och då, Här och nu och Sen fortsättningsvis - samtidigt.
Tillbakablickar, nyårsparty och framtidslöften - samtidigt.
Jag måste säga att simultankapaciteten försvagas med tiden. Förr kunde jag prata i telefon, lyssna på radio, skriva rapport, titta på tv och koka potatis samtidigt. Idag när telefonen ringer på jobbet måste jag koncentrera mig på att hitta en penna så att jag kan börja med att skriva namnet på den som ringer, sen skriver jag ner vad hen säger, sen lägger jag på, och så slänger jag lappen för det är ofta inte så viktiga saker som man vill inbilla sig. Så ser min simultankapacitet ut nuförtiden. Inte undra på att jag inte gillar nyår, tänker jag. Och trots det blir livet alltså lättare och lättare...
Så vad hände under 2013 egentligen som gav upphov till den känslan....
Nja, det har nog hänt under ett antal år... för just det här året började som skit, mellanlandade som pannkaka och kulminerade i marängsviss. Det sista även bokstavligt talat. Under julledigheten och veckorna innan har jag drabbats av svisscrawings och bara gett efter.. satans så gott.. gräddevaniljglasschokladsåsmaränger och en å annan banan. Ett frosseri som hämtat ur 80-talet. eller 70? Vintagefrosseri?
En efterrättskänsla även på andra härliga sätt... ett bulligt luftigt lent och ljuvligt känslosviss som bådar gott för 2014.
Idag kommer vänner och sitter av nyåret. Väntar ut väntan på att man kan gå ut. Utan andra krav än vara så gott man kan. Och bli så arg man bör på fascistvindar i närvärlden och omvärlden. Och göra nåt av sin ilska och sin kärlek. Och göra det mest banala, ta hand om sig och varandra. Gör´t.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar