Jag är drabbad av en inre förvirring. Tittade igår på (fd) schlagerfestivalen och drogs med känslan av att Europa förenats i paljettpyntöverslag i ledning av en Petra som hela tiden pratade lite för högt och en överkompetent och översnygg Måns men att musiken ändå faktiskt kanske kan förena. Oss. I KÄRLEK. (idag blir jag lite röd om kinden över den tanken, men man vill ju så gärna)

Jag blev bara lite irriterad över att ljusdesignern fått lite för hög budget men dom roliga mellannumren var ju roliga. Och Ukraina vann ju ändå.

Idag tänker jag att igår var igår. Idag går jag och nynnar på en annan schlager från förritiden. 

Var tvungen att googla texten och nu känner jag - jag vet inte jag ...

..Och världens melodi; förtryck och slaveri
Vad fan rör det våra artister?
De gör sin karriär och ler och snälla är de har många korkade brister
De ställer upp på allt de tar det smörigt kallt
I fascisternas feta ister
De roar oss till döds på våran grammofon
Ska vi fastna i dera klister? (Nej!)

Fastna eller inte.. frågan kvarstår.. Om det inte var bättre förr, när blir det bra?