Jag tror inte att han heter Kent. Men i mitt huvud börjar sakta melodin ta sig fram. En ganska slingrig väg ska erkännas eftersom jag inte kan hela texten, men innebörden låter ljudligt från tomten
Sverige, Sverige, älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt
tralla la hmmm la dumdidumtralala mmmmm .. typ.. och så
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still
Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är
Det är som att tomten står och sjunger Kent där, mitt på blanka grannens farstubro. Och jag blir än mer svårmodig av att i decembermörkret påminnas om Sverige i världen.
Och jag tänker på gränser som inte finns mer än på kontor, departement och hos politiker som, för att dom inte vet HUR man kan göra på andra sätt, menar att det inte finns några sätt. Inga sätt att ta emot vettskrämda, dödshotade, panikslagna, nödställda människor. Inga sätt att rädda från skräck och död. Att Sverige Sverige älskade vän inte har kapacitet och utrymme att rädda rädda från Aleppo.
Jag lovar, jag har blivit melankolisk för mindre, nu blir det nästan lamslaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar