Dags att besvara några frågor

Jag utgår från att alla är väldigt/extremt intresserade av hur det går för mig och min nygamla verkstad.
Jomentack det går bra! Hela keramikskiten är ju såld och betongen är på ingång. Första ändringen är att det gamla arbetsbordet nu blivit höjochsänkbart (betongfröken hade ståbord och jag antar att man står mycket, men att man vill kunna sitta)

Jag har engagerat vänner och döttrar i jakten på skojiga, annorlunda, bekanta och obekanta saker att betonga fast.
Dom gör ett bra jobb.

Så, nu ska jag bara slita hem betongen och så är det dags. Jag blir glad av tanken på att få hjärtklappning igen. Och nervös över att den kanske uteblir.

Men.. och detta är en knepig fråga att få svar på. Finns ni därute som är lika roade som jag är av tillexempel grispromenader mot ett värmeljus?

Tänk er en grisflanörerna fastbetongade i en fin platta där man har ett värmeljus tänt.. så här i jultider. Något för veganer?





Eller, för att del, en gorillademonstration?

Fyra glada gorillor med högerhanden glatt och kampvilligt höjd .. "alla som är för räcker upp handen" ..

Kan det vara något i receptionen på ett ITföretag?

Eller bara en morronhälsning till familjen som vill tända ett värmeljus en kulen novembertisdag vid halvsjutiden?

Kameler? Sportbilar? Gracila glasskålar på betongfundament för att flingsaltet ska stå stadigt. Vad tror ni.. har jag en affärsidé här?

Eller håller jag på med att själv-roa mig mest?

dagens

det bästa som finns är döttrar

ville bara säga det

i morron ska jag prata om kärnkraft.. det blir det jävlariminlåda en bild oxå

På jobbet

Jag skrev ett långt inlägg om jobb(et). Men fegade ur. Man vill ju inte verka dum i huvudet. Eller verka märklig. Eller få sparken. Vilket jag inte får eftersom jag ändå slutar vid nyår. Men ändå, man fegar lätt ur när man kan gardera med x. (hö hö)

Och varför prata när man kan säga det med bilder ...



Detta är utsikten från min cell. Mitt lilla lilla rum med den stora stora utsikten, i förgrunden vattenkannan för 9 kronor från ikea som jag köpte när jag fått ett eget rum. På jobbet.

Det är Christinae kyrka i Göteborg, även kallad Tyska kyrkan. Varje kvart över spelar den som vore den en speldosa, en varsamt vacker melodi. Då pausar jag, vad jag nu håller på med, kanske tänker jag, kanske skriver jag, kanske är det vid en av mina många okoncentrerade stunder. Kanske dricker jag kaffe. Märkligt är det iallafall,

Lite om säkerhet

Tänkte på den där skylten från förra inlägget. Ju mer jag tittar desto mer förundrad och upppiggad blir jag, nästan så ledan tappar taget om mig.
För det är nåt med säkerheten som den där tjänstemänniskan måste ha tänkt till lite om. Att ingen kungsbackabo ska komma till skada. Ingen ska behöva få en trevlighöstskylt i huvudet för den är så fast förankrad och betongad i fundamentet att man som nyväckt betongfantast drabbas av avund.

Stadigt står den där. Med små plastmärken ditnitade. För inte heller ska någon kunna köra eller gå på den i höstmörkret och skada sig. Det är nåt med de många momenten som fångar mitt intresse. Som gör att jag får nåt annat än mig själv att tänka på.

Och, jag blir upptagen med att fundera på när hösten börjar på Gatukontoret och när fortsätter den? När ställdes skylten ut? Det måste ju ha varit inte för så länge sen, strax efter att den började på allvar men innan den är slut, under tiden den fortsätter. Hösten alltså. Det är en väldigt daterad skylt. Det gör att jag uppskattar den än mer. Och så ÄR det väldigt härligt att kommunen utgår från att vi har haft det kollektivt trevligt hittills.

Ja, det om det. En annan sak som är välgörande för den här lilla själen och som blir en stor hjälp ut ur en narcissistiska egotripp som väl leda är, är gummistövlarna, regnjackan, systempåsen, den mobila radion och hunden. Resultatet är en hel lila spritpåse som fylls med svamparna som står som spön i backen. Hunden springer bort (hem) direkt men huvudet fylls av radioröster från P 1:s Kaliber som berättar om bärplockarna från Vietnam som var här i somras och hur det går för dom nu. (Inte så bra). Då tvingas man ut ur sitt ego och jag lyckas med konststycket att njuta av mitt liv ... här och nu.

Höstskyltat

Där kom den, hälsningen från kommunen. Nånstans på Gatukontoret i Kungsbacka sitter det en tjänsteman som vill oss väl. Som verkar glad. Och jag tänker mig att den, tjänstemänniskan, med mycket målmedvetna steg hastade mot avdelningen för nya skyltar och där la sin beställning.

- Den ska vara så där fint varningsorange.. och det ska vara en smiley med.. Sveriges första vägskyltsmiley! Hela Kungsbacka ler! Och den ska stå efter systembolaget men mitt i byggnadsröran efter nya stadsdelen och strax innan rondellen som är lite svårnavigerad...

Där!




Det funkar för mig. Och jag väntar med öppet sinne på julskyltningen.

Tacktack

tacktacktack... tacksamhet, jag vet att man ska vara tacksam
jag övar mig i tacksamhet... ibland oftare än annars.

När allt är .. är... tråååååååååååååååkigt.

Tacktackackackackack

Jag drabbas ibland av denna obestämbara livsleda. När det är tråkigt att se folk, prata med folk, vara på jobb, vara utan jobb, komma hem, ligga på soffan, sitta på stolen, vänta på kvällen, vänta på natten, på morronen, se helgen an. Vänta på måndag, tisdag... ja ni fattar. Och jag vet att det går över. Allt går över. Allt hör till. Det kanske tillochmed är över innan Skavlan hinner säga kempesköj.

Tacktacktacktackackack för att det inte händer nåt (hemskt)

Jamen så har jag det idag. Hur har ni det?

snart fredagsmys!

Så då är frågan..

ska man äta räkor igen eller börja röka igen?

Annars
var jag i Borås idag.

Det är vackrare där nu än då, det är helt klart.
Kanske det beror på att det växer palmer där nuförtiden.

Kanske beror det på Viskan. Men den fanns ju då med, det kommer jag bestämt ihåg för en gång snodde vi en flotte och flöt genom stan. I triumf. Innan nån vuxen fångade upp 10åringarna och argt kunde berätta att det var livsfarligt. Vi var ju odödliga.



När blev man dödlig? Vid 13? 19? 34? När barnen blev stora? När man insåg att det kanske tillochmed skulle kunna vara skönt? Eller skönt och skönt, men vilsamt kanske.

Nää.. nu får jag börja fundera på fredagsmyset. Återkommer om vad det blev.

onsdag

livet är fan hårt mot dom hårda ..

gammalt djungelordspråk

vad gör det mig till

halvhård med dragning åt gelé

förövrigt

är ju onsdag lillelördag



thnak godd

Life must go on

även fast jag saknar min gamla blogg, även fast jag känner en viss tomhet så måste ju blogglivet gå vidare.

Så, då gör vi det, jag och tankarna och nu undrar jag ... skulle jag gjort det. Tyckt att det var hög tid? Det är ju en helt retorisk fråga, men det är nåt näpet med tilltalet, nåt ofarlig. Och så var det ju så lättillgängligt, bara att hämta i färgaffären. Kanske skulle man gått till färgaffären och kommit tillbaka med Prädd. För det var väl också för tjockisar?

Det måste ändå ha varit mer utmanande att vara tex reklamare förr. När man fick fick säga orden högt. Hejdlöst. Ett tydligt budskap i en tid när idealet var kurvigt, men ... då var man ju inte en tjockis utan bara en vanlig kvinna ... eller.. hur tänkte man här?



Världen är väl bra märklig. Ändå.

Vad var det egentligen "ledande slankhetstabletter som är ännu bättre". Än vad? Eller ska det vara slank-hets-tabletter.. och hoppla så är vi tillbaka i nutid. Och är det nåt man inte får vara eller kallas nuförtiden så är det tjockis, det är inte ens näpet. Synd.

Morron och kväll

Ibland, när man orkar stanna upp och titta, kan man ibland se en del tillstånd. Sakernas och andra.
I morse tillexempel, klockan var 08.13 ungefär och jag hafsade från Järntorget till Norra hamngatan i vanlig vardagsordning, och när jag precis nått Lilla torget, drabbades jag plötsligt av tittauppkraften... mot älven där ljuset låg på så där som man bara ser ibland.. Jag var tvungen att peta upp mobilen och fota.. som en höstturist. Kände mig episk.

Sen gick dagen. Det började regna. Och jag med .. kändes det som. Hur kunde den vackra morgonen urarta så. Klockan gick och jag med den. Hem.
Ungefär 18.13 landade jag på parkeringen och fick syn på hemmet. Utifrån. Nerifrån. Upptänt. Hur visste han vad jag behövde?!
Han vet ofta det. Vi vet ofta det, att när nån kommer hem så småningom kan man hjälpa till de sista 19 metrarna med ljus. Man tänder upp Dansbanan.



Hemmabygget med partybelysning som passar in i Kullavik med samma självklarhet som rubanken i besticklådan. Åjävlarvaduppiggadmanblir. Och man pinnar på. De sista 19 metrarna.


Och så slutar det så gott, dagen slutar med att man är glad att man har ben.. att pinna på med

min egna blogg

startar jag upp med att rekommendera en annan blogg

http://kaffekokarkokboken.blogg.se/

jag är grymt avundsjuk.. BÅDE på det som krävs för att komma på idén att laga all mat i en kaffebryggare, MEN MEST på energin det krävs att göra det .. det måste vara en ung mänska

en lycklig skilsmässa

Tycker och tänker, Liljedal och helenas blogg knoppar av sig och blir tre. Som alla ansvarsfulla föräldrar kommer vi så klart att ha gemensam vårdnad av ättelägget, men vill ni följa mig och min betongutveckling är det den här adressen som gäller hädanefter.

Vad ska det handla om då?

Fan vet. Mer än om betong och hur den idén utvecklar sig, saker i min trädgård jag är rädd för, lagom med hyckleri, om sånt jag ser och hör, valvåndor. Mycket bilder. Och filmer. Korta och lärorika... ja, ungefär som förut.

Man får beställa betong på den här sidan. Jaja.. le bara, men det kommer, världen kommer snart att känna behov av fastbetongade fåglar, madonnor, bilar, tomtar, rost och en å annan dinosaurie. I mosaik. Och gamla virkade dukar. Glöm inte var ni läste det först.