En fråga till nån som vill besvara

När jag idag körde till träningen.. (jominsannserruattjaggjorde) korsade en älg min väg. En underbar älg. Den sprang som om den hoppsastegade i slowmotion. Det finns inte mycket som gör en mer naturödmjuk.

Min fråga är nu, varför skjuter man älgar men inte fjordhästar? Inte något ont om fjordhästar, jag bara undrar.

Inga trattkantaraller

i den här bloggen. På facebook har nog 74 av mina kontakter lagt ut bilder på trattkantareller. Även jag har plockat mig blå, så det måste finnas skräckinjagande mängder.

Jag var nyss på museum i Århus. Det var... ganska tråkigt. Faktiskt. Aros heter det och har tydligen Danmarks dyraste utsmyckning.. den hbt-färgade rundeln på taket.  Man kan gå i den. En tämligen intetsägande promenad, trots glada färger. Då var det mer spännande att se människor utifrån-nerifrån.

Så går man och går i rundeln och tänker att nu är jag en del av den dyra offentliga utsmyckningen för någon nere på gatan, så man försöker se ut som att man uppskattar allt. Och fortsätter sen i den andan och tittar och försöker känna. Efter. Ett rum med dimregn som sakta föllll lll vackert ljussatt,,

Jamenjo.. jodå. Jag kände lite. Och lite blött. Och man kan ju alltid trösta sig med att man iallafall inte känner en Steinwayflygel i hövvet...

Sånt kan kännas skönt. Jag blev stående en lång stund och kände det. Och en stilla glädje över att det inte heller satt en kniv i benet.

Ett rum var lite mindre händelsefattigt.. men fint. Jag filmade och om man vill kan man se mig göra en Hitchcock.. tänk så många Hitchcockfilmer man suttit med uppspärrade ögon hela filmen igenom för att hitta honom och varje gång har det känts lite som ett antiklimax...lite  - såg jag verkligen allt, hände det inte mer !? - .
Ibland känns det så på museum.

Jag är i Århus. Det är väldigt trevligt. Många är här i samma syfte, dans. Jag hälsar på folk artigt i hand, och presenterar mig. Hej jag heter.. osv... hinner med en harang innan min mer minnesgoda kollega väser i mitt öra ; ... du  har hälsat på henne... henne träffade du i Stockholm för några veckor sen ... det är hon som du pratade med i.... Jag får rodna mycket och någon föreslår hjälpsamt att jag kanske har ansiktsdyslexi.
Vilket är snällt tänkt, diagnoser i all ära, men för oss som hälsar för många gånger på samma folk
gäller det nog inte byta jobb så ofta. Eller för all del, släppa taget om självupptagetjaget. Då kanske du´et fastnar bättre. Jaja, jag ska inte bråka med mig om detta, jag ska ut på stan och hälsa.

ett scenario

från verkligheten

En vanlig lördagsmiddag. Jag, två bonusbarn - bb1 och bb2 + bbs far som är på väg bort på spelning och därför inte sitter med utan står och stryker skjorta och letar noter. 

Som så ofta är samtalsämnet en film som bb1 eller bb2 sett.

bb1 - den där med han som hade ögon i handen.. Helen den kommer du väl ihåg?! han  höll händerna så här (håller upp men handflator bredvid ögon ).. extra ögon!..  fan va den va bra!
jag - ehh.. nja.. ögon i handen... ?
bb 1 - ja. han hade ögon i handen så här.. Pans öga.. hette den inte det..
bb2- jaaa.. den var SKITbra.. Helen, den kommer väl du ihåg!?

jag- ehhh.. njaääee . (ögon i handen, borde jag inte komma ihåg det?)

b2 - joo..den var ju skitbra! Vi såg ju den ju, den där hemska.. men skitbra, kommer du inte ihåg den!?!?!?!?!??!?! vi satt ju i soffan.
jag - men var jag med?
bb1 - jaaa... såklart!
jag - nja.. har jag verkligen sett den?
bb2 - jaaaa.. vi satt ju där.. en helg.. Pans öga.. kommer väl du ihåg..?!!??
jag - men tyckte jag den var bra?
bb 2 - jadå!..
jag - jaha... jaså.. tyckte jag det.. jaha.. .... bra?.. jaha.. 

här blir jag nedstämd, hundra år dement, redo att kasta in alla handskar i världen och börja ljuga; jasådenja! mitt minne och min hjärna ligger och krälar bland dammråttorna.. jag blir på riktigt orolig

bb 1 - (ropar plötsligt till sin far) - pappa.. Helen var väl med när vi såg Pans öga!!!! (?)
barnens far -( ropar tillbaka) nej.. hon var nog inte hemma då

bb1 - ok.. det var väl Calle då. Men den var skitbra!

jag -   ....
bb1 +2 - blalbalblalllblalbalblablalbalbla   blablablabal... fan va bra.. bla bla

jag - nu dukar ni av.. snabbt och tyst. och näää.. det finns inga chips.

Jag, en lipsill

Jag jobbar ju med dans nu. Inte så att jag dansar nåt förfärligt utan mer att jag projektleder i dansbranschen. Det är nytt. För mig alltså. Igår var jag och såg dans. I jobbet. Dans för barn på mellanstadiet och jag lipade. Jag satt där i mörkret och lipade på ett sätt som aldrig hänt (nästan) under alla de hundratals teaterföreställningar jag sett. Och jag tänkte.. vad i hela friden är det som får mig att lipa varje gång jag ser dans. För det är nästan varje gång. Folk som rör sig i grupp i takt eller otakt i samma eller olika mönster till musik. Pang. Där lipar jag. Kanske är det av avundsjuka? Att jag inte har så rörlig kropp, att jag är den som sitter still? Nja. Nog för att jag är avundsjuk men jag brukar sällan lipa av avundsjuka, jag blir mer "mjaha.. jaja, hädanefter får jag se till att alla som ska vara med är äldre, kortare och tjockare än mig". Det brukar gå jättebra.....

Nej. jag blir bara så oerhört berörd när grupper av människor samspelar i rörelser. Utan ord. Inte som i Hitlers militärparader, det är lite för många människor i lite för samspelade rörelser. Lite för.. tajt. Vilket iofs kan göra en gråtfärdig.

Jag tror det handlar om att släppa ifrån sig huvudet, att uppleva med kroppen det konstnärer på scen visar med kroppen. Som poesi man inte fattar, då det är lika bra att inte försöka tyda, bara läsa bokstäver på rad för att det låter vackert. Att inte analysera mer bli paralyserad. Inte för att det inte kan vara tråkigt, men kanske är det så att det händer nåt med muskelminnena i kroppen... som väcks till liv... som vore man en dansös för många liv sen.

torrbloggning

Om man läser bloggar flitigt så stöter man förr eller senare på fenomenet bloggtorka. Bloggskrivare bloggar om att dom inte har nåt att blogga om och kallar det bloggtorka. Det är lika tråkigt som det låter. Jag tänker att jag istället ska torrblogga, dvs blogga om det jag inte har något att säga om egentligen.

 

till exempel om att jag genomförde den genomtänkta idén att plantera humle och krasse i min egenbyggda pilblomställning. Det är sällan jag till hundra procent gör det jag säger. Nu ser man inte det så bra men det är humlekottarna som liksom kastar sig ut i intet som vore dom såna där glada tarmbakterierna som yoghurtfabrikanter använder i reklam. Nyttiga bakterier som pratar och tjuter och kastar sig omkring, springer glada på rad som en gladarmé. Har väldigt svårt att äta sån youghurt efter ett sånt reklaminslag. Överhuvudtaget funkar det inte med talande mat eller piller eller munsköljsmonster för mig.

Ja, Jo, minsann. Åt kräftor igår. Massor. Havskräftor, fast min inre Boråsare faktiskt skriker efter dyiga insjökräftor. Men det säger jag inte för jag vill inte verka kokobell. (som man säger i Borås)

Så här det ut när jag kör hem och meddelar just det till hemmet.  

Är mycket förtjust i min lilla bil som på utsidan ser ut så här. Alltså det är inte jag som suddat nummerskylten, bilden är från nätet, men min bil ser ut så. Många tror att det är lätt att köra ihjäl sig i en sån, men det har jag aldrig märkt. Om ni nu klickar er vidare har jag all förståelse.. men stannar ni kan jag berätta att det hänger en papperskräftlyktmåne kvar i fönstret. Tänkte att alla grannar skulle tro att här minsann.. har vi det skojit två dagar i rad. Kaffet är klart. I Ryssland är ett helt hockeylag borta, men man fortsätter spela i serien i alla fall. Med juniorerna som om inget hänt nästan. The show must go on.Jag tycker ofta det finns all anledning av stoppa både showwer och annat i tid och framför allt i otid. Så besynnerliga saker blir

Har inte gjort någon morgonträning sen sist. Ifall nån undrar. För att jag är värd det, jag är värd att sova på morronen. Jag säger till  när det ändrar sig igen. Det kan det göra när man minst anar och ingen är mer förvånad än jag.

Idag har jag varit på öppning av bekants kaffecafé. En sådan där grej som man blir förbannad av. Vad menar folk med att förverkliga sina drömmar och hur svårt kan det vara. Typ. Jag kan också förverkliga mina drömmar om jag bara visste vad dom består av. Jag försöker lista..

1. inget kravfyllt
2. inte så mycket, kanske 25 timmar i veckan
3. bara trevliga folk
4. ja, det var väl det ungefär

Det var iaf ett skitfint café med fokus på nästan egenimporterar krav- och rättvist kaffe som växt på hög höjd för då är det inte så mycket koffein.. jävelsgott. Kulörta lyktor, svingoda kakor, fina trästolar i olika färger, litet och intimt och personligt...  billigt. Härligt.
Åk dit. Det ligger på Skanstorget i Göteborg och heter... Domingo.. nåt. Jag trivs som kaffesnobb om det innebär att man får så gott kaffe som nån annan gör. Köpte inte med mig bönor hem för jag orkar aldrig sträcka mig efter malaren, så det blev det färdigmalda. Det var nog bara jag som köpte färdigmalet. Undrar om det beror på att jag är den lataste eller om jag är den med mest självinsikt. Sånt får man aldrig reda på.

Jag vet inte om det var kaffet, cafét eller nåt annat, men jag hade en sådan där amerikanskfilmtrevlig eftermiddag, en sån där när man sitter och hänger med halvt okända människor och pratar om ditten och datten och ler stort och tar en kaffe till och ropar hej till nån som går förbi. Jag älskar såna filmer. Jag vill leva i såna filmer.

...... hur svårt kan det vara... jag kan också måla stolar i olika färger.... kulörta lyktorna har jag redan...