Inga trattkantaraller

i den här bloggen. På facebook har nog 74 av mina kontakter lagt ut bilder på trattkantareller. Även jag har plockat mig blå, så det måste finnas skräckinjagande mängder.

Jag var nyss på museum i Århus. Det var... ganska tråkigt. Faktiskt. Aros heter det och har tydligen Danmarks dyraste utsmyckning.. den hbt-färgade rundeln på taket.  Man kan gå i den. En tämligen intetsägande promenad, trots glada färger. Då var det mer spännande att se människor utifrån-nerifrån.

Så går man och går i rundeln och tänker att nu är jag en del av den dyra offentliga utsmyckningen för någon nere på gatan, så man försöker se ut som att man uppskattar allt. Och fortsätter sen i den andan och tittar och försöker känna. Efter. Ett rum med dimregn som sakta föllll lll vackert ljussatt,,

Jamenjo.. jodå. Jag kände lite. Och lite blött. Och man kan ju alltid trösta sig med att man iallafall inte känner en Steinwayflygel i hövvet...

Sånt kan kännas skönt. Jag blev stående en lång stund och kände det. Och en stilla glädje över att det inte heller satt en kniv i benet.

Ett rum var lite mindre händelsefattigt.. men fint. Jag filmade och om man vill kan man se mig göra en Hitchcock.. tänk så många Hitchcockfilmer man suttit med uppspärrade ögon hela filmen igenom för att hitta honom och varje gång har det känts lite som ett antiklimax...lite  - såg jag verkligen allt, hände det inte mer !? - .
Ibland känns det så på museum.