Jag, en lipsill

Jag jobbar ju med dans nu. Inte så att jag dansar nåt förfärligt utan mer att jag projektleder i dansbranschen. Det är nytt. För mig alltså. Igår var jag och såg dans. I jobbet. Dans för barn på mellanstadiet och jag lipade. Jag satt där i mörkret och lipade på ett sätt som aldrig hänt (nästan) under alla de hundratals teaterföreställningar jag sett. Och jag tänkte.. vad i hela friden är det som får mig att lipa varje gång jag ser dans. För det är nästan varje gång. Folk som rör sig i grupp i takt eller otakt i samma eller olika mönster till musik. Pang. Där lipar jag. Kanske är det av avundsjuka? Att jag inte har så rörlig kropp, att jag är den som sitter still? Nja. Nog för att jag är avundsjuk men jag brukar sällan lipa av avundsjuka, jag blir mer "mjaha.. jaja, hädanefter får jag se till att alla som ska vara med är äldre, kortare och tjockare än mig". Det brukar gå jättebra.....

Nej. jag blir bara så oerhört berörd när grupper av människor samspelar i rörelser. Utan ord. Inte som i Hitlers militärparader, det är lite för många människor i lite för samspelade rörelser. Lite för.. tajt. Vilket iofs kan göra en gråtfärdig.

Jag tror det handlar om att släppa ifrån sig huvudet, att uppleva med kroppen det konstnärer på scen visar med kroppen. Som poesi man inte fattar, då det är lika bra att inte försöka tyda, bara läsa bokstäver på rad för att det låter vackert. Att inte analysera mer bli paralyserad. Inte för att det inte kan vara tråkigt, men kanske är det så att det händer nåt med muskelminnena i kroppen... som väcks till liv... som vore man en dansös för många liv sen.