På besök i hemmet

Vi har ju skaffat oss ett till boende. Ja det känns mer som det än som en sommarstuga, men när jag kommer hem-hem för att tvätta och sitta i stan en stund så blir jag varse om vart hem är. Jojo, hem är visst där man lägger hatten... men hem är framförallt där man landar efter en lång dag på jobbet, ett möte på stan, en regnig cykelfärd.

Jag tycker mycket om det här stället, det där jag landar varje mörk vintereftermiddag, hos en älskad mänska. Kanske en fredagskväll med vin och trött film eller onsdag där man måste ila till tvättstugan innan nån annan tar den. Det hemmet.

Jag tycker mycket om det nya stället oxå, inget hem ska behöva bli avundsjukt här!

Och man kan ju faktiskt i princip göra samma sak överallt ju!

En nos

dök upp. Som ett av de minnena som jag är helt oförberedd på, satans app. Den är min största källa till chock och glädje. Nu. Förut var pälsen det. För typ 6 år sen.

värmen

Har funderat en del över det STORA samtalsämnet i Sverige... hettan, solen, torkan.. ja allt på temat "över 22 grader".

och jag tänker i mitt stilla sinne; VAD ÄR DET MED FOLK?

Varför tror mänskor att solen just nu är ett personligt straff till svenskarna och något man känner sig kränkt över för "borde inte naturen sätta stopp nu, det räcker nu!"

Det är något som jag inte kan sätta fingret på men som handlar om dessa tvära kast mellan att, lättare än man kan förstå, underkasta sig och acceptera sakernas tillstånd när de kommer ur myndigheters villkor och dekret, men bli galen över att naturen sköter sitt och skiter i vårt, som vi svenskar  människor ägnar oss åt.

Det var länge sedan jag hörde så många vara arga på naturen, och de konsekvenser som naturen inte tar hänsyn till ... värmeslag, solkurvor, fågelungars kamikazeuppdrag,och vattenbrist i sjöar och hav. Och högljutt kräva att myndigheterna går in och styr upp.

Snart kommer vi kräva offer.. nåns fel måste värmen väl ändå vara!?!?!
Den här gången är det inte metoos eller bögarnas fel, så är det måste väl meteorologernas?

VIPS ett tillkännagivande

Först åker man på vägen genom förbi en fårgård med lamm och ekologiska grönsaker och grejer och genom lite skog. Och VIPS tar skogen slut och detta uppenbarar sig:

Då får man kliva ut bilen och vips så står det här huset där!

Och om man då ställer sig på den altanen eller nån annanstans i trädgården så VIPS har man den är här utsikten

Och om man gillar det så VIPS köper man huset. Eller inte, för det är inte längre till salu för det är MITT!

Hemma!

I morgon släpper jag (nog) världens nyhet!

Dagens rapport: Intet nytt under solen

För övrigt laddar jag för jobb. Resaijobbet-jobb. Roenkonferensiland-jobb. Start idag med en heldags tågresa till Örnsköldsvik, mellanlandar hemma på söndag, sedan Åmål och så Säffle. Vi ses på andra sidan nästa vecka!

Nej inte riktigt framme

men skam den som ger sig.

Solen den däremot, den är framme. Hela tiden och livet blir plötsligt så mycket lättare. Utomlandslättare, alltså känslan när man inte behöver bära in grejer för att skydda mot kommande regn för det är ju sol i morron oxå och nästa dag och nästa så långt väderappen räcker.

Utomlandslättare, den känslan när man inte måste passa på att vara ute idag för i morron ska det ju bli kallt. Nej, man kan bara vara inne och titta på nyheter på kvällen för i morron är en annan (sol)dag.

Gött.

Är vi framme vid ett beslut?!

Kanske. Men eventuellt inte. MEN iaf så ska vi tillbringa helgen på Tjörn och Orust och springa benen av oss på visningar för små stugor och sånt.
Vi har ju velat/vi velar mellan åretrunt hus "i närheten" av Göteborg eller sommarhus+ lägenhet i stan och eftersom vi är helt opålitliga kan det faktiskt bli vilket som. Men denna helg är det sommarhus. Önska oss lycka till, det gör vi!

Men vad i hela friden är det som händer med komihåget? Hade jag en blogg?!
Hamnade i ett svart tidshål, antar att det var cykeln som tog ut sin rätt.
Fyfan vad den fortfarande är bra.
Men jag finns.
Håll ut.
Kram.

uppdatering om cyklandet 2

Igår cyklade jag!
Lite regn, mycket blåst och på fel sida Göta älvbron vilket föranledde den snabbcyklande mannen skrika efter mig "DET ÄR ENKELRIKTAT!! Och eftersom jag nu identifierar mig med cyklister har jag full förståelse för detta. .. även om mitt svar "ja men det är så mycket grävningar överallt så jag fattade inte hur jag skulle komma öveeeeer."..  försvann i vinden och snabbcyklisten  säkert var i Mölndal innan sista r.et hade landat.

Men jäklars var härligt det är med battericyklande. Även om det tar några timmar att förbereda sig, packa väskan med väskan, vind-kläder (? det borde vara regnkläder), låsa upp alla lås, ner för trappan, greja upp allt på cykeln, upptäcka att jag glömt batteriet inne (!), upp igen, ner igen, starta. Komma på efter fyra minuter att man behöver handskar men nöja sig med att dra ner tröjarmen över handen, cykla lite vilse eftersom jag är van med promenadvägarna alternativt bilvägarna. Men plötsligt, jättesnabbt var jag framme på jobbet! (trots att halva Göteborg är uppgrävt och konstiga skyltar visar en vilse)

Jag älskar mitt batteri!

uppdatering om cyklandet

idag regnade det och det skulle ju kunna blivit ett utomordentligt test av cykelväskan. men jag räknade aldrig med åskan.
men i morron.. DÅ ska jag cykla!

Hur ska det gå?!

Jag har grävt ett djupt hål i bank-appen, ett stort digitalt tomrum i min ekonomi och köpt en el-cykel. Villha-et blev för stort och nu ska jag bli cyklist. Varje-dags-cyklist.

Köpte även en vattentät cykelväska så nu måste jag cykla när det regnar för DEN var svindyr så jag ska verkligen ge den vad det tål ... eller nåt sånt.

Nu behöver jag bara ett fäste på styret så att jag kan få dit mobilen med gps.en så att jag vet vart i hela friden cykelvägarna går, sen är jag hemma! 

Förhoppningsvis. 

Eller borta. 

Vilse. 

Håll tummarna.

Och ja, jag har även en modern hjälm. 

näha.. inga listor i kommentarsfältet.. nänä, ni får väl använda min dö-lista då. varsågoda.


Och varsågoda igen för detta mina vänner är mitt bästa livstips:

I betydelsen; man måste inte agera på varje impuls. Vänta tolv sekunder så kommer en annan tanke. Man måste inte vara den som lever upp till andras förväntningar till exempel. Det är mycket man inte måste vara den som...  Man kan låta folk ha sina tankar om och issues kring hur livet ska levas och hur man själv ska leva det utan att bry sig. Bara ducka. Gör ingenting. Jag själv har den som ett litet smycke runt handleden, "Do nothing" som en daglig egenterapi.

Sådär, nu har fått lite egen egenterapi ni inte bett om!

Ha en bra dag!

Jag ska inte säga att jag är besatt, absolut inte att jag förbereder mig, inte att jag tänker att det kommer att hända nånsin, inte något alls egentligen.

Men

Samtidigt som död-städning blir ett mer och mer accepterat verb, så kan man ju städa sitt inre genom att utesluta sånt som inte gör en glad, dvs lägga på hög det som man kan tänka sig ha med under sitt sista möte.. (begravning tänkte jag säga, men folk tenderar att tycka att det är för morbidt )

jag håller iaf på att samla på mig ...

prat från nån som säger viktiga saker


och musik, musik som beskriver hur man ser på´t och som alla kan sjunga med till

Hur er era listor ut?


PS
Så märkbart påverkad av Lill-babs bortgång.. och inspirerad till en låt på listan som eventuellt inte skulle uppskattas.. men man måste ju inte behaga fölk in i döden.. 

Tycker ändå att det är nån form av skicklighet att klippa två näbbar på nästan samma ställe. Jag kunde alltså inte prioritera en näbb, låta en näbb komma före den andra. Antar att det säger något om mig, men vad?!

Nu förbereder jag mig för en tredagars-tripp söderut. Vi ska "möta våren på Österlen". Aldrig tidigare har jag varit mer sugen på att möta våren. Skulle kunna möta den var som helst faktiskt. Men inte med vem som helst. Ser fram emot helgen med två gulleöron. 

Nu kan den intresserade ta fram pappar och penna och anteckna följande:

Idag är första dagen sedan trettonhundrasvinkallt (typ 23 januari) som jag inte äter något medikament mot: rinnsnuva, torrhosta, snuva, nästäppa, halsbränna, huvudvärk, halsont, skrällhosta, stämbandselände, slemhosta, ryggont ... ja det var väl det hela. Och det sammanfaller med en underbar påskhelg (där vi avbokat skidresa för att just samma ohälsa ska kureras), med en underbar sol och underbart lata dagar.

Nämnde jag att det var underbart?

För två år sen

gick hon där och passerade vattnet från andra våningen med en hårsmån. Ser ni strilen/strålen? Någon kanske städade golvet och föste ut vattnet mot avrinning från balkongen för det är så man gör där. På Kuba. Jag stod på andra sidan gatan och fotograferade. Vad hade hänt om hon fått vattnet i huvudet? Det är som att tänka den där berättelsen om att en fjärils vingslag på andra sidan jordklotet påverkar händelsekedjan här. Tänk om hon hade fått vattnet på sig, skrikit, jag hade snubblat, ramlat hårt mot kubansk gatsten, slagit ut en tand...  Eller klarat tanden med bara lite skrap på handen och istället hittat en lott i ett nationellt socialistiskt lotteri i rännstenen! Och åkt hem antigen som vinnare eller förlorare. (Framtänder är dyrt tänker jag) Eller så kanske jag efter att ha slagit ut tanden hittade lotten, vunnit på den och utan problem kunnat betala tanden.

Man hisnar.

2020... springer jag New york maraton. Eller för all del nåt annat maratonlopp. Glöm inte var ni läste det först!

(tog idag äntligen tag i springskorna, som jag har väntat, och gicksprang 3,7 km, ibland såg det ut som att jag sprang på stället så sakta gick det, men det gick. eller jag gick. oxå)

skoja bara. jag är glad för varje visning. tacksam att en enda klickar sig in på min mötesplats. och så visar jag det genom att skrika. sorry, var lite obalanserad i går. idag är jag balanserad. tror jag verkkigen!

0 läsare ..

i går och i dag.

Nu måste jag läsa lusen av den obefintliga läsekretsen...

SLUTA att inte läsa!

Jättekonstigt känns det här, att jag pratar med ingen på internet - världens största mötesplats. Men inte min tydligen.

Roligaste skämtet hände.. nästan

Ett mina bättre existentiella skämtsamheter, enligt mig, är den om att:
tänk om man har ett visst antal ord tilldelade sig i livet. Olika många och ingen vet hur många man själv blivit tilldelad. Och utan att tänka så mycket så bara man babblar på... under många år. Några kanske hela livet för de har miljardtals ord tilldelade. Andra folk har några miljoner och vips, en dag, säg när dom är typ 49 så har orden tagit slut.

Och då står man där med lång haka och ordlöst yttre. Och ångrar sig, för tänk att det sista ordet man kanske sa var bananhammock... eller livspussel eller fjärt. Om man bara hade vetat, då hade man kanske ändå ansträngt sig lite, avslutat med .. förtrolig.. eller lugubert eller varför inte ampintocentrisk (när man är så dum att man är oförmögen att dra korrekta logiska slutsatser och därför utgår från en felaktig eller förenklad världsbild och avfärdar all kritik och motbevis som nonsens.. typ Trump?) eller blasfemi.

Något nästan liknande händer mig nu. Med onda stämband måste jag sålla bland orden, hushålla för att läka. Och ändå, allt för ofta hör jag mig själv med hes, kraxande stämma ansträngt berätta om ... typ avtorkade golvlister.

Att man aldrig lär sig. Skulle jag vilja säga nu, men väljer att avstå för att avlasta min hals och spara på mina ord.

Tystnaden

Jag blev förkylningssjuk för några veckor sedan, idag känns det som ett halvår sen... eller kanske två.

I alla fall... så satte sig förkylningssjukan i luftrören med vidare resa mot stämbanden. Jag har pratat hest och till slut inte alls.

OCH DÅ mina vänner, lär man sig något. Till exempel:

1. hur svårt det är bara inte prata
2. hur andra pratar nästan allt prat i frågor, alla samtal avslutas liksom med osynliga frågetecken
3. hur dessa outtalade frågeteckssamtal väcker ett utomkroppsligt betingat behov av att svara ... likt en pavlovsk hund gläfsa fram något bekräftande (eller avståndstagande) 
4. hur överskattat kroppsspråk är eftersom en "tummen upp" inte står i paritet till vad man känner när man, till exempel, vill tacka en älskad medmänniska för den helt nödvändiga koppen the med honung och citron
5. och slutligen
6. hur lite viktiga grejer man har att säga men som i sitt sammanhang blir görviktigt eftersom det gör en till ett kommunicerande kärl (Tranströmer?), en mänska

TILL INGEN ANNAN NYTTA ÄN ATT NJUTA AV:

konstnär J

konstnär N

konstnöä N

konstnär H

Vi var på en mumin-utställning på konstmuseet, i somras tror jag det var, och där fick man knåda figurer. Oj vad vi knådade. Pedagogen tyckte vi tog för mycket av den vita leran. Och?

köp mer vit lera, tänkte jag, för jag tänker att nästan alla figurer som det är meningen att man ska bli inspirerad av är ju vita. Utom N som inspirerades till helt andra färger. Man blir ju glad.

Detta inlägg kanske blev en aning passiv-aggressivt. Men det är iaf ett inlägg.

Som ett brev på posten

Här får ni ett stensäkert tips om ni inte vill gå till jobbet på några dagar, lite ledighet typ:

1. hälsa på ett barnbarn
2. tacka ja till resterna av morotstaven som barnbarnet tuggat på och nu erbjuder dig
3. ta också tacksamt emot gurkan

VIPPS så har du en förkylning!

(Till M: det var värt det!)

Vad har Lidköping, Uddevalla och Stockholm gemensamt?

Inte mycket, eller kanske jättemycket, vad vet jag egentligen. Men mest att jag besökt städerna tur och retur inom loppet av 4 dagar. Känner mig som en handelsresande i korta (kultur)varor.

Går igenom mina bilder och hittar mycket ... livsvisdom. Nån dag tyckte jag tydligen att detta var en sägning som skulle hjälpa mig .. över den dagen iallafall.

Hålltillgodo! I made YOUR day!

Man vill inte ramla, förutom att det just vid den här skylten är förbjudet, så vill man inte.

Ja, det var väl det.

Snart

• ska jag slänga de sedan jul vissnade hyacinterna
• brodera mer saker som jag lärde mig efter min yllebroderi-kurs, i min version fyllebroderi
• köpa trivial pursuit, om det är nu så det stavas, annars antar jag att jag kommer hem med ett annat spel
• börja sortera eftersom jag sålt lägenheten och måste ta mig ut härifrån
• utvärdera mitt låg-affektiva beteende. är det egentligen mer låg-effektivt?

Jag har anmält mig till en skrivarkurs! och nu undrar säkert vän av ordning och reda, VARFÖR i hela friden NÄR DU ändå ALDRIG SKRIVER...

Tänker att det är som att vara en brat på stureplan på 90talet då när de beställde och vaskade champagne ner i blankade diskhoar på flaschigt manér. Jag beställer in en dyr skrivarkurs, går den och tittar sedan på när dyrbar inspiration rinner mellan mina lata fingrar, ner på vita oskrivna (digitala) blad.

Återkommer efter skrivarkursen med en förhoppningsvis bättre liknelse.

2018

Jag har höga förväntningar på 2018 måste jag tillstå. (jo jag vet att det enbart betyder att jag har höga förväntningar på mig själv eftersom ett det i ett årtal inte finns något liv utan kroppar och det som hör till en kropp,  typ själ och tanke och för all del förnuft).

Jag tänker att jag går ett mindre inre högljutt liv till mötes, (inte för att det skrikits och larmats så mycket 2017 utan för jag har mer tillförsikt vilket skapar mindre tjatter i huvudet), men jag hoppas på mer högljutt liv utomhus (#metoo)

Jag kommer bli lantis, (det känner jag på mig)

Mina krav på vad som ger ett gott flabb kommer sänkas (vilket gör mer flabb för mig)

Och jag säger bara ett ord,  (eller två) lågaffektivt bemötande. Om jag lyckas hålla ett sådant så kommer risken för hjärnsläpp, hjärtstopp och brinnande huvud minska. Finns det egentligen en enda sak som vinner på att bemötas i affekt, med (för mycket) ilska?

OCH

Vi ska leva i enlighet med den goda moral vi kan (orkar) uppbåda, i annat fall gör vi så gott vi kan (orkar). (vad jag menar med god moral? tja, kanske övertygelse är ett bättre ord)