tisdag 11 oktober 2011

En sak jag inte trodde jag skulle vara tacksam över att slippa

En gång för länge sedan kollade jag på hemsidan för Linas matkasse (ett företag som kör hem mat och recept för två veckor åt gången) om dom levererade i våra kvarter. Jag vet inte, jag fick väl nån idé om att slippa.

Det gjorde dom inte då. Så gick det ett halvår eller två och så kom ett mail att nu NU har dom leverans och nu var jag bara en klick från att se ett enastående erbjudande. Såpass minsann.. så jag klickade och vips! hade jag börjat prenumerera på Linas matkasse. Hoppla.

Skulle jag bli upprörd över fula trick. Jo men det blev jag men samtidigt nyfiken. Var detta månne slutet på min urtråkiga vardagsmatlagning som mest består av konserverade tomatburkar, olivolja, lök och vitlök med avbräck för bacon?!

Så jag lät det vara. Lät orätt gå före rätt och inväntade kassen. Och den kom. Och jag blev liksom blyg för kassen. Den kom med färglad receptfolder tryckt på glättigt och glättat papper ...Dillkött på kyckling för kalv var väl för dyrt, chorizo i rotfrukter och matvete, minestrone med små pastapluttar som små barnen skulle vara glada över för när mamma lagat mat så kunde dom trä pluttarna på trådar och ha som halsband.
Nu har jag tre paket matvete för av någon anledning köper jag det om och om igen för att kompensera burktomaterna tror jag. Ingen lagar nåt av det.

Nåväl. Vi lagade och åt. För gammal kolja i äggsås. Äggsås i nån mjölig variant. Det luktade gammal fisk flera dagar, vi letade tappade rester överallt. Plötsligt kändes det som att jag var förvisad till matan igen. (i Borås sa man matan, inte bamba). Och den lilla rest av matlagningsglädje, den som man trots allt får när man freestajlar tisdagskvällen måltid och hottar upp burktomaterna med majs, spiskummin, soltorkad tomatpasta, färsk chili och en vecka för gammal fetaost.. den försvann. Borta. Så ledsamt det blev.

Så jag betalade matkassen, sa upp prenumerationen och i söndags var jag så tacksam över att inte nån bar in nån ny kasse över tröskeln.  Man kan också kalla denna lilla historia .. Living on the edge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar