Vaknade i morse och världen fortsatte att tränga in i livet, huset, sovrummet...  när 21åringen på väg till sitt arbete även denna lördag passerar under det öppna sovrumsfönstret och som vanligt lite halvhögt ropar; Hej då .. med tillägget... nu är det 84 döda ungdomar.

Man andas in 84 döda ungdomar och sedan andas man ut 84 döda ungdomar. Och jag tänker på mina ungdomar och andras ungdomar och ett kort ögonblick går känslan ända fram till hjärtat innan systemet stänger av för att bevara ett uns förnuft.

När Norge drabbades av sin, av vår katastrof stod jag nog och målade pärlspont i en trappa, eller om jag just handlade på Coop. Min värld fick denna gång stå kvar i all sin skörhet. Denna gång. Det är så det känns. Det är inte en galen värld, det är en värld där man inte kan skydda sig mot galenskap. Idag känns Norge verkligen som en lillebror. Ett litet syskon man vill ta i famn, vagga och lova att allt kommer att bli bra.