ljus i vårt hus och utanför

Det har hänt nåt i Sverige. Nåt med elektricitet och ström. Ljus. Jag ser det varje dag. Det började väl för några tio år sen, med att folk började hänga upp lite extra slingor här och där, i träd och rhododendronbuskar. Det fortsatte med balkongslingor, röda, isblå, blinkande pettingbelysning i fönstren blandat med glittergirlanger. Sen kom de ljussatta bockarna med släde och nissar på parkeringsuppfarter och altaner, paket med ljussnören liggande på tak.  Inte mig emot, i detta kompakta mörker.

Sen kom Göteborgs julstadkoncept. Julstad Go:teborg. Fint oxå.

 

Men vad var det som hände? Kommuner och marknaden som slösar.. individer på sparbeting, som alltid en strukturell orättvisa och tog vi som individer över, tog saker i egna händer och valde att själva tända på?

Vart tog svenskens elektricitets-världssamvete vägen? Det där vi skulle släcka alla ljusen i rummet vi just nu inte befann oss i?  Där alla lampor ska vara godkända för nåt (vad det nu är), där vi inte längre får köpa vanliga klotlampor och kommuner släcker ner varannan gatulykta för att spara energi? Vad i hela friden hände och när? 

Jag menar, inte mig emot för jag tror att det upplysta samhället har samband med att min vinter-mörker-tolerans utvecklas i rätt riktning. Men vad händer med det svenska kynnet? Det som är vant vid att halva livet är kallt, mörkt och inte så mycket ljus för sinnena? Där man fick ha, först EN stake, EN stjärna, sedan lite fler stakar ... men herregud .. inga excesser i ljusslöseri! Man skulle tillochmed spara på stearinet. (eller är det bara jag som fortfarande lider av ljussnålhet)

Nu är plötsligt mörkermånaderna ljussatta. Kommer vi plötsligt att drabbas av vinter-lättsinne? Hur kommer vi att se varandra om vi speglas i mjuka vinterbelysningar, milda mot vår fnaskalla hy och bleka nästippar mot de svarta svarta gråa vinterkläder vi gillar så mycket?

Jag tror att det blir bra. Bättre. Att vi går mot en ljusare framtid. Åtminstone fram till februari. Sen får man ta itu med vårängslan. Men det är en helt annan sak. 

Jag fick ljusenergi och kastade fram mobilen för att visa hur min väg från jobbet ser ut vid den här tiden på året, det är en så fin väg. När mörkret har fallit.

 

Drottningtorget

Nån Hamngata, lär mig aldrig vilken, men det är det halvhatade hjulet längst ner.

 

Sen åker jag hem och tänder ljus. Man kan köpa ljusstaken som jag kallar "Fågel pratar livets mysterier med anka"

Men jul-älvan är inte till salu. Det är mitt bästa julpynt sen tjugotals år tebax.

11 grader minus

och jag hörde mig själva säga kl 8.33 i morse.. "ja, men det är härligt också, elllva miiinusgrader"

och då tillhör jag inte den ironiska generationen

kanske att jag sa så för att jag samtidigt GICK fem trappor upp till lilla jobb-rummet...fast hissen stod bredvid

ibland men inte alltid hänger saker ihop och gör det det så fattar man ändå inte varför

nu ska jag på ett seminarium om hur man utvärderar kultur. jajamänsan en del får roa sig. kungligt

Förstan i advent

och jag är lite bakis. Men bara lite.
Provade champagne igår igen och det var ...lärorikt. Gott. Ibland. Bland annat.
Det märkliga inträffar när drycken går från god till äcklig via smakar fimp och nu kände jag blomningen!
Och sen förbi äcklig till god igen. Nöjd med att jag lyckades känna att den billigaste var jokern, dvs inte äkta och denna gång den äckligaste, förra gången var jokern godare än den dyraste ... som var Bollinger. Köp inte den ... och nu delar jag med mig av ovärderlig kunskap.

Nu måste det letas här hemma. Var är alla stakar och stjärnor och annat mossigt.
Dom är iallafall inte uppe än. Man kan säga att jag adventsmissköter mig. Men kommer jag bara upp ur soffan, forcerar filt och hund som används som extrafilt, får några puff från nässprayen och låter tabletten verka så ska det rättas till. Och sen ska jag hinna in till betongen. Har storverk på gång. Åtminstonde många kombinationer av ankor, gorillor och enåannanhöna som ska stelna i en förevig pose.

Fick en fundering om 40-talet.

Var man mildare då? Påverkar musiken graden av lugn i stormen?

Antagligen inte med tanke på västvärldens fyrtiotalshistoria.

Men mild blir jag
lyssna!

Förresten. Att prata om "musikens" påverkan på humöret är väl som att säga... jag gillar rött. Eller .. jag är allergisk mot mat. Kanske tillochmed ... bilar är farliga.  Ja, ett osedvanligt dumt inlägg. Men jag hörde Benny Goodman på radion och fick lite.. tankeflow. Här tog det slut. På riktigt alltså.

AKA Benjamin David Goodman

Trevlig fredag!

På tal om skottning

så köpte vi faktiskt en skottare på Coop i lördags. Plastig och fin. Billig.

Men ingen har burit upp den i skottningsläge. Den står kvar där den
ställdes vid hemkomsten, klädsamt lutad mot garaget.

Man skulle kunna säga... utom räckhåll.

Jomen.

kvällsväder

Det stormar. Iskall storm som liksom ruckar på huset. Det knakar högljutt i innerdörrarna av alla dörrar. Funderar på om vi kommer att vara kvar här i morron. Kanske är vi bortstormade. Ivägfarna som flyttfåglar. Med hus och allt.

Ingen skottar. Det skottas överhuvudtaget sällan på den här gården. Lika bra det. Jag går ur och öppnar dörren till verkstan med ojämna mellanrum. Tänker att det ett sätt att hantera snö, att ta bort det i liksom en fin halvmåne framför dörren. Hålla vägen till kreativiteten öppen.

Ähh, jag går och lägger mig. Det blir ju ändå som det blir. Det blir alltid det.

detaljer

På jobbet, häromdagen, pratades det, kanske inte heminredning, men närapå...inköp av möbler och shopping i största allmänhet. Och jag fick en tanke om hur .. inte ointresserad, men oinspirerad jag är av heminredning. Jag får fläckvisa ryck, men den som egentligen är "stilsäker" i vårt hushålle är inte jag. Utan han. Och jag fick lite panik över vilken usel och märkesokunnig inredningsmänska jag är.

Men så i helgen så gick jag på upptäcktsfärd i hemmet. Vad möblerar jag med, vad är mitt bidrag till trevnad och prestigefylld heminredning. Frågade jag mig. Jag som tittar på så många byggom/inredningsprogram jag hinner men gör så lite som möjligt själv. Hur har jag det egentligen. Och det är ju i detaljerna man lär känna sig själv.En ganska så spännande runda. Men inget som nåt livsstilsmagasin kommer att jubla åt. Hålltegodo och som vanligt är alla bilder klickbara.

   Hörn är ju användbara i ett schysst bygge av gamla keramikskålar som inte kommer till nytta för att dom för små. Varför har ingen plockat undan dom. För att dom är hemmagjorda? För att jag skulle bli sårad?

 Andra hörnet i samma fönster.Hemmagjord av en dotter nån gång i en annan tid.
Tittar ofta på den och ler.

 Ännu mer hemmagjort. Det är en ampel från nån gång på 90-talet. Det var länge sen det växte nåt i den. Nu är den en grogrund för spindelnät. Inredning när det inte fyller någon mer funktion än placebo för dyrare saker. Och när affektionsvärdet överskuggar.

 Detalj. En glasprisma som hänger på ljusstaken vi köpte på loppis för 10 kronor. Ljusstaken är från Markslöjd och prisman från IKEA. Det är mina ohändiga fingrar som speglas i glaset. Staken åker fram vid varje juletid och får stå i fred för den är alldeles för lättvält. Men fin.

 Dotterns keramik från estetiska inriktningen. Foten har lossnat så den får kvinnan ha i famnen.

 Ännu ett barn-verk. Minsta dottern var i England och jobbade ett år. Vad vill du ha i present av mig frågade hon när hemkomsten närmade sig. Köp nåt designat. OCH onödigt. Haha tänkte jag nöjt, nu var jag klurig. Och hon kom hem med denna designade flugsmälla. Hon vann. Nu får den vara del av inredning när den inte dödar flugor.

 Och.. kolla där. Rätt som man börjar titta sig omkring upptäcker man bortglömda minnen. Pappersblomman från bröllopsbågen. Vi kom hem med alla presenter och ut ramlade en av hundratals hemmagjorda (av fantastiska vänner) pappersblommor. Den klämdes fast i bokhyllan och där har den suttit i snart fyra år. Blivit en del av hyllan. Solen har tagit mycket av färgen, men den får sitta fyra år till. Minst.

 En hundralapp från samma år jag föddes. Fick den av mamma, inramad och fin. Nu får den hänga i köket. För vart gör man av fådda inramade hundralappar?!

 En madonna med son. Den har varit med så länge att jag glömt hur, var den kom till mig och varför jag har den. Men tiden har gjort den ovärderlig. Som en gammal vän. Var gör man av gamla vänner? Kanske limmar man upp dom på köksväggen, dom med.

 Här är min bästa fågel. Gjort var, undrar ni. Hemma, säger jag. Huvudfjädrar, näbb och svans har tappats men den får vara med. Man kan inte slänga gamla trotjänare. Dom får leva vidare och ta det lugnt och bara komma till användning som mjölkkanna vid finare kalas.

Present från döttrar. Min bästa magnet. Mina bästa barn. I heminredningsprogram brukar det ojas över att folk har saker på kylskåp. Jag tycker det är det mest praktiska stället att ha saker på. Hade det bara fått plats hade jag haft allt där.Allt.





Till sist: ett minne från en tävling vi hade för några år sen. Alla fick 50 kronor att handla på loppis för. Bästa julutsmyckningssaken. Sen skulle vi genom omröstning kora bästa julfyndet. Det blev oavgjort för alla röstade på sin egen. Min hänger och lyser upp tillvaron i fd keramikverkstan numera betongditot. Tycker fortfarande att jag vann.

Tisdag

Trött som sällan... klockan är 21:31 och jag har nog gått och lagt mig.

Men, jag förirrade in mig i min/vår gamla blogg ... mycket klokskap där!
Så varsågod, för alla nytillkomna läsare, här jag återanvänder ett samtal jag hade med pälsen för nästan ett år sen.

http://tyckerochtankerom.blogspot.com/2009/11/ett-samtal.html

Det är viktigt med samtal, nära och uppriktiga.

Behöver lite hjälp med det konstnärliga

 Det stora och roliga jobbet med min nya hobby är kompositionen. Att betonga tar ca 5 minuter.. men då måste man veta hur man vill ha det.
Det är det svåra. 

 Jag vet ju vad jag tycker är roligt, vad som får min vardag att le.
Men alla andra. Vad ler ni åt egentligen? Tycker ni tillexempel att det här galna barnet är roligt?
Och tyvärr är alla bilder av taskig kvalité. Måste köpa mig en liten kamera och låta mobilen vara för samtal. (klicka på bilderna så blir dom ännu större och oskarpare)

 Kanske en bröllopsgåva? Jag skulle uppskatta det. Någon annan?

 Två eller många av samma är alltid intressant. Speciellt om om dom gör konstiga saker.

 Skapa oreda med storlekar är oxå nåt som intresserar  mig. Det blir en spänning i bilden,

 Speciellt när det blir nån form av statusfall.

 Som här. Den här är så ... kärleksfull på nåt sätt.

 Och arbeta med subtila budskap. Det är det skojigaste.

Tycker jag. Ser ni budskapet? Eller är det för subtilt?

 Som ett möte. Vad säger den. Den större. Och dom är lite slitna och snea, gässen. Så fina.

 Den fula grisungen.

 nja... men det är nåt med rosten.

 Tvåsamhet. Trots olikheter.

 En utmaning. Kanske lite våldsam?

 Sånt betyder inget egentligen. Jag är bara oerhört förtjust i gorallan. AAAApan.

Loneley hearts club, men glad.








Ja... jag vet inte. Vad tror ni? är det bara jag?

stick ning

Igår startade jag ett stickprojekt.

He He.. joserrö.. eller inte..

Men jag la upp några maskor och började räta och aviga, det måste vara runt 19 år sen senast. Döttrarna fick hemstickade mössor... dom var fina. Gula och oranga. En och annan grön. Det var innan det svarta blev det nya svarta. Man brukar säga att det sitter i ryggmärgen, sånt man kan. Jag säger.. det sitter i google.

Jag fick söka på nätet efter hur man avmaskar... tänkte nämligen göra lite hemmagjorda handledsvärmare med hål för tummen. Det blev .... inte bra. Men jag blev besatt.

Så, nu är jag alltså besatt, med för mycket slem i luftvägarna och inget mat i skafferiet.

Detta är resultatet av en veckas sjuksamhet..

Nästa gång jag skriver SKA det vara om betongen. Ut med mig  och börja skapa.. och NI - in med er och beställ. Jag måste ju ha nåt att leva av/för.

en idé

i mitt understimulerade tillstånd är jag glad att jag inte är på Venice beach

vem vet hur det hade gått...

morrontv

Man ska inte elda för kråkorna sägs det..
nähänä det är klart.

Vad ska man göra för dom då?

Näää, jag är barnslig, understimulerad och på väg att friskna till. Detta är alltså den svåraste dagen. Dagen innan man går till jobbet. När man piggnat på sig mycket men inte tillräckligt.
När man kanske tänker.. skulle jag gått ändå. Men så ger sig luftrören tillkänna och rosslet låter som när man dammsuger upp viktiga smågrejor man egentligen skulle plockat upp men inte orkat. Så "man" planerar in ännu ett avsnitt av topmodel9 och tänker att kanske kanske kommer nån på oväntat besök.

Hoppas inte, för kaffet är slut.

Men hoppla minsann, är det inte Sotardag! Kommer ihåg från förra året att sotaren hade viska och svarta kläder. Och kalott.
Sotaren såg nästan lite för mycket ut som en "sotare", vilket gör att man gärna stirrar, som om det är en bit "förritiden" som kommer på besök. Baktiden. 

Understimulerad var ordet för dagen. Och Alexandra Pascalidou skriker lite för mycket när hon intervjuar i TV4s morronprogram. Alla skriker förresten. Alla är positiva. Det är nåt märkligt med konceptet morrontv.. dom behandlar med förkärlek hemska barndomar, skilsmässor, cancer och självmordsförsök, men alltid med ett positivt anslag. Programledaren är proffs på att gå från medlidsam och ömkande blick till att snyggt kasta ett öga från kameran till gästen och låta ögonen utstråla hopp - se! och här sitter du nu!

Och här sitter jag och bara.. tittar.

Dock. Birger Schlaug är upprörd över rykten att han röstat på M. Nångång.

håhåjaja

stöld

den här är snodd. om jag kommer ihåg rätt från bodil malmstens skitbra blogg.

det är för att man kan sno såna här där som den är skitbra. bland annat.

det är aldrig försent alltså... gött, då kan jag vänta lite till.

utsikt och insikt

Här åker jag buss på väg från jobbet.

Jag har ju skrivit om min väg till jobbet förut, om Pain, Pleasure och Passion.

Och till min stora förvåning konstaterar jag att jag uppskattar bussåkning - nu mer än nånsin.


OCH, här kommer ännu en insikt som halvchockat mig - mörkret som varje år lagt sig över min värld (ja för all del, över allas på de här breddgraderna) och som jag förbannat och känt för varje år att NU, nu går det inte längre.. inte ett år till, har plötsligt blivit ljusare. Hörde inte mig själv förbanna mörkret en dag, kände mig själv mindre argsint på det svarta. Såg mig själv bara konstatera, jaha nu var det mörkt igen.

Vad är det som händer? (Tänkte jag inte då, men nu började jag fundera över detta. Nu har jag lite tid för nu fick jag bakläxa av kroppen och får bli hemmavid igen, denna gång tills jag blir frisk.)

Funderar på om det är den gamla slagdängan... "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden". Det kan vara det. Det är förövrigt en bra dänga ... där acceptans och mod är en barnlek. Förstånd är alltid det svåra.

Eller också är det åldern.

avundsjuka

Jag är extremt avundsjuk på folk som har fönster ovanför diskbänken.

Det kommer jag nog aldrig över.

OCH som har köksmaskiner i ståhöjd!

Men misstänksam mot folk som speglar sig i grytor och kastruller.

viktigare än att "gilla läget" är att stå ut med sig själv

fler (egna) beslut borde tas utifrån det

fanimej

Tillgänglighet

Min svåra sjukdom till trots tog jag pälsen med mig på promenad. Det finns ingen, ingen som hoppar och skuttar med för korta ben och med sån glädje på klippor som han. Man kan bli frisk för mindre. Och med hjälp av diverse tabletter.

Det lallar runt i huvudet. Ibland får jag göra natursnytningen. Det är ungefär som låter. Och så börjar svampmantrat som jag tar till i jakten på .. mister du en står dig tusen åter.. mister du... osv. För så är det, och kanske är det enda gången det finns anledning att använda den hemska frasen.

.... mister du en står dig tusen åter.. och Där står den, den första trattkantarellen. Som vore den utsänd av familjen att locka till din uppmärksamhet. Sen behöver man bara sätta sig försiktigt på huk, öppna ögonen för brungulgrönaförmultnande färger och vips så är man inbjuden till hela släkten. Så lättillgängliga. Ofta bjuder dom ut sig i överdåd. Och man blir ju så glad av det.

Och när jag sitter där med svampen i famnen tänker jag på hur man kan lära sig om sig själv av det mesta. Tänker att jag nu kom på att jag är sån som gillar saker som är lätt tillgängliga. Att det är därför jag har hund och inte katt. För hunden släpper in mig och ser tillochmed glad ut över min närvaro. Alltid. Gladare många gånger än jag är över hans. Han bryr sig inte om såna trivialiteter. Antar att han utgår från att han är älskad ändå, eller så fattar han inte bättre. Tänker vidare att jag nog är rädd för folk som måste lirkas med, som är otillgängliga, även om jag fattar det nog bara är en variant på mitt eget tvångsmässiga skojande.. same same but differrent på nåt sätt. Hur roligt är lika mycket oroligt.

Såna saker hinner man tänka när man sitter där bland ljung, löv och nedfallna trän. Och jag tänker på hur mycket mer jag gillar trattkantareller än gula. För dom gula är så snåla med sig själva.. en här.. en där. Lite ängsligt. Eller.. tänker jag vidare.. kanske gör jag bara dygd av nöden?
Typ, surt sa räven...

Man kan aldrig riktigt veta.

om hjul och smådjur

Jag tror/vet att jag är (nästan) den enda jag känner som faktiskt uppriktigt gillar Hjulet i Göteborg. Som blev glatt överraskad när beslutet tillkännagavs (och nu menar jag inte glädje över beslutordningen, eller oordningen) utan helt enkelt bara överraskad över lättsinnet i att placera ett åkhjul granne till Operan. Ett åkhjul mitt i stan, utan att Liseberg får ha ensamrätt på folks längtan att att lyfta lite från tyngdlagen och se livet från ovan. (Lisebergskitstället är ett helt eget blogginlägg, som jag får hjärnblödning bara att tänka på).
Tyvärr får jag dödsångest i åkattraktioner som hjul men jag tycker det är himla fint att se på, på håll. Även genom en regnblöt glasruta en måndagskväll i november på NilsEricssonplatsen i väntan på bussen hem...



Ögonen hade haft en tråkigare stund utan hjulet. Och mörkare.

I går träffade jag en dotter som fyndat konst till mig. Småkonst, pyttegrejjer att använda i min affärsidé. Saker som börjat sin bana som leksaker, som pyttemänskor lekt med och som så småningom hamnat i en plastpåse på en loppis, sålts för spottstyver och landat som konst i min famn. En bra resa kan man hoppas att minigrisar och minikossor tycker. Och det fina är att dom är fortfarande så... lekbara.



Och många grispromenader kan det bli. En och annan duck-walk och några fårskallar i samtal.

Här är samlingen, anförda av bondmoran med beslutsam plastblick. Frågan är om det är möjligt att betonga fast henne.

el-fel

Hon heter Anne Lund och kom från Århus. Det var hon som hittade på symbolen som förenade kampvilliga fok förritiden.

Man skulle kunna säga något om glasögonen. Eller mycket. Jag tycker iallafall att dom förstärker glädjen i hennes blick. Stolthet? Det borde det vara.

Och nu. Nu har det lyckats. Det som Hasse o Tage i en fantastiskt intelligent text skojade om - aväcklingen av kärkraften. Om H o T bara visste hur rätt de hade när de knåpade ihop texten hade de kanske avstått. För ironi i budskap går sällan fram till de som bäst behöver det. Dom kanske helt enkelt tog det som ett tips?

För kärnkraften är nu så av-äcklad den kan bli. Det var väl så alternativ 2 lät, den skulle väl nästan vara det fram till 2010. Aväcklad med förnuft.

Man hukar sig i bänkarna och tvångsnynnar tyst på..... viblirettträdmeddjupadjuparötteraldriggerviupp.. till vilken nytta.

Så tänkte man väl aldrig förr? Till vilken nytta.