om hjul och smådjur

Jag tror/vet att jag är (nästan) den enda jag känner som faktiskt uppriktigt gillar Hjulet i Göteborg. Som blev glatt överraskad när beslutet tillkännagavs (och nu menar jag inte glädje över beslutordningen, eller oordningen) utan helt enkelt bara överraskad över lättsinnet i att placera ett åkhjul granne till Operan. Ett åkhjul mitt i stan, utan att Liseberg får ha ensamrätt på folks längtan att att lyfta lite från tyngdlagen och se livet från ovan. (Lisebergskitstället är ett helt eget blogginlägg, som jag får hjärnblödning bara att tänka på).
Tyvärr får jag dödsångest i åkattraktioner som hjul men jag tycker det är himla fint att se på, på håll. Även genom en regnblöt glasruta en måndagskväll i november på NilsEricssonplatsen i väntan på bussen hem...



Ögonen hade haft en tråkigare stund utan hjulet. Och mörkare.

I går träffade jag en dotter som fyndat konst till mig. Småkonst, pyttegrejjer att använda i min affärsidé. Saker som börjat sin bana som leksaker, som pyttemänskor lekt med och som så småningom hamnat i en plastpåse på en loppis, sålts för spottstyver och landat som konst i min famn. En bra resa kan man hoppas att minigrisar och minikossor tycker. Och det fina är att dom är fortfarande så... lekbara.



Och många grispromenader kan det bli. En och annan duck-walk och några fårskallar i samtal.

Här är samlingen, anförda av bondmoran med beslutsam plastblick. Frågan är om det är möjligt att betonga fast henne.