Här åker jag buss på väg från jobbet.
Jag har ju skrivit om min väg till jobbet förut, om Pain, Pleasure och Passion.
Och till min stora förvåning konstaterar jag att jag uppskattar bussåkning - nu mer än nånsin.
OCH, här kommer ännu en insikt som halvchockat mig - mörkret som varje år lagt sig över min värld (ja för all del, över allas på de här breddgraderna) och som jag förbannat och känt för varje år att NU, nu går det inte längre.. inte ett år till, har plötsligt blivit ljusare. Hörde inte mig själv förbanna mörkret en dag, kände mig själv mindre argsint på det svarta. Såg mig själv bara konstatera, jaha nu var det mörkt igen.
Vad är det som händer? (Tänkte jag inte då, men nu började jag fundera över detta. Nu har jag lite tid för nu fick jag bakläxa av kroppen och får bli hemmavid igen, denna gång tills jag blir frisk.)
Funderar på om det är den gamla slagdängan... "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden". Det kan vara det. Det är förövrigt en bra dänga ... där acceptans och mod är en barnlek. Förstånd är alltid det svåra.
Eller också är det åldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar