Tillgänglighet

Min svåra sjukdom till trots tog jag pälsen med mig på promenad. Det finns ingen, ingen som hoppar och skuttar med för korta ben och med sån glädje på klippor som han. Man kan bli frisk för mindre. Och med hjälp av diverse tabletter.

Det lallar runt i huvudet. Ibland får jag göra natursnytningen. Det är ungefär som låter. Och så börjar svampmantrat som jag tar till i jakten på .. mister du en står dig tusen åter.. mister du... osv. För så är det, och kanske är det enda gången det finns anledning att använda den hemska frasen.

.... mister du en står dig tusen åter.. och Där står den, den första trattkantarellen. Som vore den utsänd av familjen att locka till din uppmärksamhet. Sen behöver man bara sätta sig försiktigt på huk, öppna ögonen för brungulgrönaförmultnande färger och vips så är man inbjuden till hela släkten. Så lättillgängliga. Ofta bjuder dom ut sig i överdåd. Och man blir ju så glad av det.

Och när jag sitter där med svampen i famnen tänker jag på hur man kan lära sig om sig själv av det mesta. Tänker att jag nu kom på att jag är sån som gillar saker som är lätt tillgängliga. Att det är därför jag har hund och inte katt. För hunden släpper in mig och ser tillochmed glad ut över min närvaro. Alltid. Gladare många gånger än jag är över hans. Han bryr sig inte om såna trivialiteter. Antar att han utgår från att han är älskad ändå, eller så fattar han inte bättre. Tänker vidare att jag nog är rädd för folk som måste lirkas med, som är otillgängliga, även om jag fattar det nog bara är en variant på mitt eget tvångsmässiga skojande.. same same but differrent på nåt sätt. Hur roligt är lika mycket oroligt.

Såna saker hinner man tänka när man sitter där bland ljung, löv och nedfallna trän. Och jag tänker på hur mycket mer jag gillar trattkantareller än gula. För dom gula är så snåla med sig själva.. en här.. en där. Lite ängsligt. Eller.. tänker jag vidare.. kanske gör jag bara dygd av nöden?
Typ, surt sa räven...

Man kan aldrig riktigt veta.