mellandagsrea ktioner

Finns det egentligen mycket som är en sorgligare syn än att komma in i ett (mitt) vardagsrum nångång runt den 28 december när man liksom gett upp julen och mest längtar efter att nån Rut, vilken som helst ska komma och reda ut härvan. När man slutat vattna granen för den barrar ändå och ska ju ut idag.. eller i morron.. allra senast på torsdag. Julsmulor är nödtorftigt uppsopade, här och där i nåt hörn kan man hitta lite julklappssnören, stolar står i inklämda där dom inte ska stå, stora emballage har inte gått ut och återvunnit sig själv som alla trodde utan ligger så fint kvar i trappan,  ommöbleringen för att alla skulle få plats står kvar - kanske ska man ha det så här... eller inte. Och ska man ha det måste taklampan flyttas som nu hänger halvvägs över en fåtölj.
Stearindropp på dukar, någon (jag) har tagit två halvbrunna ljus ur adventsstaken (för den tänder man bara inte efter den 24), så den står och ser tvåhålig och sorglig ut på nån kant på nåt bord, för den ska ju packas in idag, eller i morron .. allra senast på torsdag. Skinksvålen som spikades upp för talgoxen och som var en så god handling sent den 23e i en snyggt upplyst vinterkväll ser i dag i dagsljus ut som något någon kräkts upp mot en trädstam. Var är fågglarna.. är vad jag undrar. Jo men nu såg jag en skata där.

Det är som en baksmälla inklusive de tillhörande tvivlen som dyker upp efter ett långt party...

Men jag tröstar mig med att det ser ut så, beror antagligen på att mina kontrollbehov är tämligen små, att ligganerpåsoffan-längtan är större än ståuppmeddammsugarslangen-behov. Och att jag inte har några pedantiska gener vilket jag är djupt nöjd med. Och att tvivlen går över, om inte annat får de maka på sig för att göra plats åt nyårsvåndan. Nyårsdagen, är inte det årets tommaste?

Ballongfarare

Det är ju ofta mycket med jul, mycket som gör julen,  mycket som ibland inte vill sig, mycket som vill sig väl. I år hade vi mycket .. och många. Framför allt många!

För årets julklapp var de många eldlyktorna, de där i silkespapper som man tänder eld under och så far de iväg som lysande jordklot. Många platta paket från olika barn som ovetande varandra gav bort till varandra och alla. Det blev en orgie i ljuslykteri under sena julaftonskvällen. Säkert släppte vi iväg ... hundratals stycken... eller iallafall tretton och helt klart var det den kallaste, finaste, gemensammaste timmen under den här julaftonen. Det är väl nåt med eld i mörker, samarbete med stelfrusna fingrar som ska tända elden, att man inte riktigt ser varandra, men hör... hör hur glada och barnasinniga alla låter i mörkret.

Det var fint. Mycket var fint under kvällen men det var finast.

(jag låtsas inte om mitt tuberkulösa astmatiska svårartade flåsande när jag pratar.. gör inte det ni heller)

Det kändes som vi gjorde nåt för världsfreden när vi skickade iväg ballongerna. Och nu överdriver jag inte. Eller det gör jag, men det är nåt med att veta att någon annan, en granne eller nån nattvandrare några kilometer bort tittar upp och ser svävande klot. Och tänker.." vadihelafriden.. vad kan det vara ..vad vackert!"  Kanske blir dom lite slagna med häpnad. Eller bara milda till sinnet. Som vi blev. Och det räcker långt.

Snart är det mellandagar.

Tack Kungsbacka!

Ja.. Kungsbacka gjorde det igen! Detta måste vara ett tecken på det hårda skattetrycket på de svinrika invånarna i min kommun kommer till nytta.




I alla fall. Samma skylt, samma smiley men den nya texten visar att tid och årstid har sin gång. Kommunen vakar över oss, lyfter oss i kragen, talar om vart på året vi är och vill att vi ska ha det ... TREVLIGT! På riktigt vill dom det.

Tack rara tjänsteman på gatukontoret. Jag är inte helt säker på att jag kan leva upp till din önskan, men jag gör mitt bästa. Det gör jag. Och jag blir väldigt uppiggad. Det blir jag.


God Jul hörrinini!

bildblogg bildblogg

När jag gick ut för att hämta tidningen i morse blev jag väldigt förvånad och för all del smickrad för det stod folk i horder utmed grusvägen och skanderade: Bildblogga  bildblogga bildblogga !  !  !
(I denna kyla.. dom måste ha längtat mycket)

Jamen så gör jag väl det då, vem är jag att inte tillfredsställa massorna.

Så här mycket snö ligger det över fågelbaden i mina hemtrakter.  Glad fågel iallafall som man blir glad av på vägen ut i friggeboden dit färden sedan gick för att se till gårdagens aktivitet

Några exempel på vad som är på gång kommer här

 

Klicka gärna och se den fina paraden!

 Man ser kanske inte att det är små hästar.. med det är faktiskt små hästar. I en liten adventsstake. Något sent för detta år men man får ha framförhållning om man är entreprenör.

Den här lilla kar-undulaten sitter fortfarande fast i Philadelphia. Asken alltså som används som gjutform. Man är nämligen inte bara entreprenör utan även lite påhittig också.

Här kommer Den fula lilla grisungen. Fast i flingsaltutsmyckning.

Sen bar  det iväg ut i skogen att för att låna en gran som vi tog in. Här kommer nu före och efterreportaget på det ; 

Man lurar sig lätt på de minsta tanigaste och fjösigaste granarna, de är som ulvar i fårakläder, men vi tänkte inte låta lura oss och se så ................... fint ! det blev.

Klädseln kom på i glatt sällskap av

 Så var det tomtarnas tur. Den sedvanliga tomteparaden verkade urarta till en veritabel tomtedemonstration, men jag pratade vett med dom ; var inte så j-a anti det är ju bara att stå och se tomtiga ut så blir det bra till slut. Sa jag. Och då gjorde dom det. Och ordningen var återställd på jul-altaret.

Utmattade av utevistelse, glögg och påtändning av gran och ljus gick vi alla och la oss en stund

Pälsen har ju en egen tvåvåningssäng. Han brukar för det mesta i sova i överslafen, så och idag. Men det tog lång tid innan han kom till ro.  Han glodde nämligen rakt in i köksregionerna mot kastrulllock-hållaren till i minst en kvart.. ibland grufsade han lite lågt. Så vi är helt övertygade om att nån fin liten luft-tomte-vätte-släkting vakade över oss och såg till det blev lagom mycket Frankie boys White Christmas på Spotifyen under denna 2010 års enda fjärde advent.

Man ska va gla över det lilla. Och det stora med för all del.

Skräck

Upplevde jag i jakten på den lilla lilla cowboyen på den lilla
 lilla hästen. Det är vad jag ägnat mig åt i kväll. Fick ett uppdrag att konstnära mig med en arbetskamrats minnen.. och så försvann minnet i samband med att jag kreativt krossade kakelplattor och slängde smulor ut i mörkret. Fram med ficklampa och ut i snökaoset och leta. Nope. Hittade den sedemera i tygslamsan som jag lindat runt om kaklet. En skräckis.

Och att ta sig runt på stan. Som en hockeyspelare utan klubba, skydd och rör.. bara den rena isen. En skräckis.

Ring P1, en skräckis. Tyvärr måste jag säga att P1 mest hela tiden nuförtiden skapar skräck och hets i sinamärkliga prioriteringar av val av intervjuer och frågeställningar. Dom toppar just nu med bombmän och islam. Förvånansvärt oreflekterat, med drivkrafter att leta sensationer. Det är framförallt några programledare på eftermiddagarna som är rena frankensteinskräck.Som får mig att ilsket säga åt dom att sluta, rakt ut i bussen eftersom jag glömmer att jag endast har dom i örona, jag är den som hör, dom är dom som pratar. Onödigt. Måste hitta nåt annat att lyssna på.

Tappa bort nässprayet, en skräckis. 

Får kramp när jag råkar sträcka på mig... träningsskräck,  måste komma igång. Det isar i en tand .. tandläkarskäcken gör sig påmind. Och så den allmänna katastrofskräcken när nån är sen, inte nås, inte hörs av.. (ring ofta döttrar!).

Annars är jag inte så rädd av mig. Längre.

såld

Första andra tredje såld. Japp. Har fotograferat hela gängen, vilket inte gör det nån rättvisa, men här är några bilder iallafall. (Gängen.. har jag alltid velat använda men aldrig vetat när.. och så blev det nu!)

 

Är det nån som undrar så är det noshörningar. Och en liten gris emellan. Man kan ställa ett fint ljus på den fina glasgrejen, alternativt lägga av vigselringar vid behov. (nää det är inte på förekommen anledning). Den rara kunden ställer nog ljus på.

Alla mina grejjer heter just nu "Alla får vara med", vilket kulminerade i en maschall-hållare med div porslinbebisar, kor, en hund samt några dinosar samlas runt elden. Visst kan det gå överstyr, men det gör livet trots allt lite roligare. Och den har jag eldat i så den är inte till salu. Ifall nån nu kände sig tvingad.

Annars? Jo, vintermelankolin har hört av sig. En variant av sommarditon, Lite beror det nog på att den ena förkylningen efter den andra hälsar på. Intensivt. Jag tänker mota den melankoli-Ollen i grind med att överdosera hemlagat inför jul. För första gången ska jag baka knäckebröd. Eller inte. Men jag ska iallafall göra några patéer. Hemlagad jul-pizza? Tusen köttbullar, spenatrullar (hittade jag på nu, men det måste väl gå att laga, älskar spenat), min gamla vanliga rödbetssallad, nåt med jordärstkocka. Fast det godaste är alltid nubben till den alldeles nylagade skinkan och sillen sent den 23e. Där är julen som bäst, resten är egentligen bara ett försök att få till den 23 igen.

Grattis ute till -13,4.

Inne är det fredag och man vill inte gå ut.

bönder och fruar

Ja kära nån.

Jag fastnade i Bonden som sökte frun. Såg ett avsnitt på play nu och blir alldeles .. slut. Önskar jag kände mer ilska över tv4s eller föralldel alla kanalers utnyttjande av människor längtan efter någon och varandra, men jag blir mest generad. Så mycket längtan, sådana förhoppningar, besvikelser och säkert en och annan som förlorar kontakten med sig själv och sina känslor när kameran går. Och så jag som med stora ögon och tappad haka tittar på och ömsom kvider över folks mänskliga tillkortakommanden och ömsom undrar om dom är riktigt funtade i skallen som ställer upp.

Mycket närbilder på rädda ögon. 

Man får följa bondens utveckling från kaxig patron som ska testa om flickorna fattar själv hur dom vallar kor eller använder motorsåg som ett mått på hustruduglighet, till att bli en gråtande pojke som "ännu en gång haft otur" när samma flickor hinner ikapp sig och inte alls vill bli valda som kofösare. Men gråten är på riktigt för alla vill ju ha en annan människa nära, bli vald, utvald och ligga sked. Och förälskelsen är säkert där och då på riktigt för det är alla förälskelser men där måste man måste vara ensam hemma den kvällen det är den andra förälskades tur.

Ja kära nån.

Jag blir nyfiken på hur detta moderna Shakespearedrama ska sluta. Och jag kommer på mig med att önska en Puck som kommer och droppar kärleksörter i ögonen på bonden som inte såg åt den enda som kunde erbjuda kärlek och sätter åsneöron på bonden som inte har lärt sig att priset när man leker med beteenden som gränsar till relationsmissbruk kan bli för högt... för alla.

Och jag blir förstås lite avundsjuk på alla österlengårdar och ölandstokar vid havet. Och tänker att.. fan man skulle bo så.

Och insiktsfull (paranoid) som jag är kommer jag på att det är ju just det som är programidén.. för bönderna är alldeles märkvärdigt vanligt omogna och halvtråkiga. Nån är heltråkig. Men tänk om möjligheten att bli en del av bonderomantiken, landet, djuren, hav, naturen, Öland, Österlen.. bäddar för precis det där.. "fan man skulle bo så, jag tror jag blir kär"

Ja kära nån och dear somebody ... nästa vecka börjar man närma sig en upplösning. Och jag måste se den. Till dess åkallar jag Puck.

intresseklubben tar nu fram papper och penna för följande anteckning:

jag har sålt mina första verk.
jag lyckades slita mig från dom med värdigheten i behåll för dom hamnade i goda händer

måste sluta se hönor, ankor och noshörningar i plast som mina ättelägg

jag är glad som en lärka med huvudvärk.  huvudvärken fick jag på köpet

idag tänker jag på mig som en blandmissbrukare ... nässpray, värktabletter och plastfigurer blandas upp med längtan efter TID. mer tid till mig. BARA min tid. bara en tid till... och en till och.. mer

och vad jag önskar mig i julklapp?!
hönor, fler småhundar och flodhästar och pyttegiraffer. och små plastmadonnor. alla människor i miniatyr går bra. tunna glas-skålar, rostiga detaljer, de tre vise männen, ja allt smått tror jag jag behöver. allt, utan gladpack.


men nu åker jag till jobbet. . .   .     .       .

vardagsnjutningar

Nynnar konstiga låtar.. var kommer dom ifrån?

... nn nana nnnn sakta lägger båten ut från land.. ta bara med dig de .. na nan nnn (vänner?) som du tror att du måste ha... sakta lägger båten ut från laaaand .. !
När jag inte vet texten eller slutet eller nåt förutom några rader mitt i så brukar det sluta med utropstecken.. som att jag behöver understryka för mig själv att nu.. nu är det nog slut.

Sen kanske det blir lite .. häääng on your head tom dooley.. hang on your head and cry... hang on your head toom dooley.. poor boy you bound to diiiiieeeeeeeeeeeee !
Självfallet är texten fortfarande oväsentlig, det viktiga är nu att inte backa för att självcensuren knackar på dörren.. nä.. på det bara.. sjung av hjärtat sjung... den som är tråkig dör unnnnggg!

Jag lyssnar på radio samtidigt, tyvärr hör jag inte så mycket för nynnet. Och blandar betong och sticker ner en gris här och en sirlig glasskål där och emellanåt några kakelplattor. I det stora hela tror jag att jag ... njuter.

 Och besvärjer demensen. Tänker att om man gör många saker samtidigt så håller man hjärnan i trim.

Och trim, det är eftersträvansvärt det.

( i morron lägger jag ut bilder på nyproduktionen)

Skottdagen. Nu är den här och jag ser fram emot det. Frågan är bara vem som ska skotta. Har jag tur är det jag.

fredag

hasch-jay gick vidare i sveriges ensammaste tävling. här tävlar du inte längre mot andra utan nästan bara mot dig själv.

peter apelgren ... han måste väl ändå vara världens skojigaste vinnarskalle. en tv-underhållar-anarkist när den är som bäst.

såg skavvlan.. och de två buktalarna som pratade i varandras munnar. varför beter sig människor som ändå nånstans verkar intelligenta som de tomma designprylar de ironiserar över? hann höra den hemlösa gästen som kom precis efter, som berättade om sina kompisar som satt i finkan för att samhället satt lås på deras möjliga sovrum, för dom fick bryta sig in i det som en gång varit allmännyttigt ... som en kulturens motsvarighet till allemansrätten. att ha rätt att utan be om tillstånd befinna en natt eller två. i en trappuppgång.

jag tror att han var riktigt riktigt klok... men precis i det ögonblicket upptäckte j att "nån" glömt stänga bibben i skafferiet.. så vi fick sanera köket en halvtimma.

det var ganska bra slut på kvällen, nästan lika bra som att "nån annan" hällde ut en glas rött över två vita soffor för två veckor sen.

för nu har vi nytvättade soffor, nytvättat skafferi med nydiskade bunkar och bakredskap. ett hem, inte så designat, om än nyironiskt vitt.

vart man än vänder sig har man rumpan bar.. som det gamla intrikata ordspråket säger.

ful-ljus

Blev själv-inspirerad. Har ni känt det nån gång? När de egna tankebanorna känns så fruktbara och intelligenta att energierna sammanstrålar i kroppen och man orkar plötsligt ett snäpp upp. Det hände mig idag. Jag gick igång på mitt eget blogginlägg om ljus igår och bestämde mig för att ta en liten omväg till bussen för att hitta mer vackert ljus att blogga om. Eller så var det glöggen. Som fick igång mig menar jag. Vi hade ett av många nätverk på glögg på jobbet och jag fyllde på åt alla så fint. Och åt mig med.

Nåväl. Det snöade lite. Hade mina HD-hoj-kängor som plötsligt blivit superinne, som var superhala och superkalla.. så jag stolpade på isiga fötter längs gågatorna i innerstan. Letandes snyggljus. Kände mig ... som en korrespondent på nåt sätt.

Och vad hittade jag. Ful-ljus.Överdoserade gigantiska plastpaket som hänger över ingång till Kompassen. Som jag var tvungen ta en omväg runt av samma anledning som jag inte åker karuseller. (bara för jag åker med kommer dom att ramla ner) ..  jag kommer alltså att få hela paketet i huvudet. Ett vitt osaligt ljus sprider sina strålar över världen. Måtte dom stänga några kärnkraftverk för reparation i vinter med, så ingen har råd med det kilowatt-talet tänkte jag stilla när jag stolpade omvägen fram.

 

Och sen det här eländet. Det är Palace som har jul-kul. Precis den blå strålningen som jag blir elak av. Jag var på snudden att gå fram och välta helvetet. Sjukhussjuka, det är vad den signalerar. Eller, akta er för att komma nära, det är bekkerell i ljusen.

Sen avslutas promenaden i 5an.  Alldeles otroligt fyllt av befolkning. Hur man klarar av det stället med ömheten i behåll där, hör till dagsform på nåt sätt. Ibland är alla alldeles förtvivlat fula, andra dagar är världen vacker och alla människor mest. 5an är bästa teststället för den dagsformen. Dock, det är min väg till jobbet. Eller från mest.

Men vadihelafriden har dom hängt i taket. Borta är den stora granen som dom ersatt denna gigantiska härva med, jag lovar den är säkert sex meter. Vem var det på marknadsavdelningen som  inte orkade tänka? Kanske nån som inte hade lott i postkodlotteriet när grannarna vann? (hatar postkodlotteriet, nu har vi två lotter) Varför vill man ha nåt som ser ut som en jätte-förstoring av nåt som ser ut som det som kommer ur en nysning. Fast i färg. Och tecknat. Som julpynt?!

 

Jag blev mållllös och fick än gång gå en omväg. Aldrig att jag riskerar livet genom att gå under sån skit. 

Hur gör folk som vågar gå överallt? Under och överallt .. tänker jag nu när jag tänker på vad jag lärt mig av min lilla omväg.