Det är ju ofta mycket med jul, mycket som gör julen, mycket som ibland inte vill sig, mycket som vill sig väl. I år hade vi mycket .. och många. Framför allt många!
För årets julklapp var de många eldlyktorna, de där i silkespapper som man tänder eld under och så far de iväg som lysande jordklot. Många platta paket från olika barn som ovetande varandra gav bort till varandra och alla. Det blev en orgie i ljuslykteri under sena julaftonskvällen. Säkert släppte vi iväg ... hundratals stycken... eller iallafall tretton och helt klart var det den kallaste, finaste, gemensammaste timmen under den här julaftonen. Det är väl nåt med eld i mörker, samarbete med stelfrusna fingrar som ska tända elden, att man inte riktigt ser varandra, men hör... hör hur glada och barnasinniga alla låter i mörkret.
Det var fint. Mycket var fint under kvällen men det var finast.
(jag låtsas inte om mitt tuberkulösa astmatiska svårartade flåsande när jag pratar.. gör inte det ni heller)
Det kändes som vi gjorde nåt för världsfreden när vi skickade iväg ballongerna. Och nu överdriver jag inte. Eller det gör jag, men det är nåt med att veta att någon annan, en granne eller nån nattvandrare några kilometer bort tittar upp och ser svävande klot. Och tänker.." vadihelafriden.. vad kan det vara ..vad vackert!" Kanske blir dom lite slagna med häpnad. Eller bara milda till sinnet. Som vi blev. Och det räcker långt.
Snart är det mellandagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar