nästan sistan i januari

Vaknar av ljud och ljus, en liten liten fågelsångröst och några strålar. Söndagsångesten smälter gärna bort i solen, men man måste snabbt ut i världen.

Vis av insikten från igår om att jag är en lantis med folkfobi tänkte jag inte gå nån solig promenad på rad med alla andra solhungrande mänskor, nä jag fick med sällskapet på idén att bära filtar och annat upp ett par hundra meter bort från huset där klipporna äntligen är synliga.

Vilket var ... hårt.
 Upp igen, hitta nytt med ännu bättre solchans

Uppe på klippor som hör till trädgården står det några rangliga korgstolar. Året runt. Egentligen sitter man bara där på tidig vår för det är bara dit solen når. Stolarna har antagit samma färg som berget. Stiligt men helt utan sittsäkerhet. Det är bara en tidsfråga innan dom blir berget, men till dess sitter vi försiktigt i dom. Där har
man god uppsikt över hus och ägor, överblick över godset..... men vaihelafriden.. var det ingen som slängde den gamla studsmattan som ingen studsat i på några år.  Länge kan man sitta och funderar över såna saker. Ända tills idén om att testa julklapp väcktes. Gå-stavarna.

Helvete vad jobbigt det var, fästa stavarna rätt, rätt höjd, gummitutorna åt rätt håll, gå, stava, gå stava.

 Inte med stavarna framför sig som en blindkäpp.. nä dom ska sättas i med kraft och sen ska man liksom häva sig fram. Till min stora förvåning krävdes det att man rätade upp sig, fick god hållning! Vilket väl kompenserade leendena på vägen.Varför har folk problem med stavar?! Det är inte en sport  för mes-kärringar, utan kräver sin kvinna.

Sen gick jag in och dammsög.

Var förbi affären i fredags. Den som säljer mina grejjer. Måste säga att det kändes sådär. Aningen för många hjärtan som omgärdar för att dom ska komma till sin rätt. Får leta andra sammanhang, eller vad tycker ni?

 Mina grejer är dom i mitten till höger.



Och dom längst fram. Lite bättre sällskap.

Jag har blivit en lantlolla!

Eller inte.. herreguuuud.. enligt Google ser en lantlolla ut så här som första bildsök. Ja, kanske har Google rätt och jag är helt fel ute när jag idag kände mig som första gradens lantlolla. Jag såg iaf inte ut så här. Inte så glad.
Ingen hatt på huvudet, ingen kråskjol. Jag är ingen lantlolla.

Jag har bara blivit blyg för stan. Åkte på (ensam) loppisjakt idag och blev alldeles konfys. Det är alltså DÄR alla mänskor är på lördagar. Det var så mycket folk som ville ha så mycket billigt. I Högsbo gick det bra. Där var jag och tusen andra gamla, halta och lytta. Men sen, in i stan till dom lite mer stadslika loppisarna, där blev jag bara blyg. Jag försökte generat gömma mina små leksakszebror, önskade intensivt att jag inte skulle springa på nån jag halvkände. Fel kläder för solen började skina, ensam med en leksakszebra i korgen och några äggkoppar.... herregud vad jag längtade hem. Hem till landet. Om nu Sveriges mest inflyttandeintensiva kommun kan kallas landet längre.

Eller så längtade jag kanske efter sällskap så att jag oxå kunde se ut att ha sådär skojigt som man har när man går några vänner och river bland sjukronorsfula skålar och liksom bara tar en zebra på köpet. För att det är ball.

Ball, det säger vi fortfarande på landet. Hoppas jag.

Ännu mer plastmuggebudskap!

L Y C K A  T I L L  I  A F R I K A

ja, så står det på staketet med plastmuggar. Jag har skrivit om nån som sprider budskap i plastmuggar förut. (man kan klicka på den röda texten om man vill läsa om det)

Idag åkte jag förbi och såg meningen. LYCKA TILL I AFRIKA
Jag liksom gled ner i bussätet med ett fåraktigt leende, iaf kändes det så. Fåraktigt nyfiken och avundsjuk. Till vem är budskapet? Till alla, vem som helst, som är på väg till Afrika och som råkar titta upp mot stängslet på vägen till Landvetter? Till nån som tränar på Slottskogsvallen, det är den som ligger mittemot och det är därifrån man måste se texten bäst. Till nån utan mobil, mail eller brevlåda? Som nån omodern variant av moderna röksignaler.

Vem har skrivit?! VEM! Jag blir galen... jag vill oxå göra såna saker! Vara så galet crazy, en så god vän eller kanske helt enkelt bara en konstnär med för mycket energi. Är det nån med telefonfobi? Nån som har för många muggar? Iallafall måste det vara nån som är okänslig för budskapet att inte slänga plast i naturen.

Kanske ska jag kravla mig upp där själv, putta ut muggarna och placera mina egna  som budskap till budbäraren. Stora vita plastmuggar som petas in i hålen... ...B L I  M I N   K O M P I S, j a g  b e h ö v e r  d i g!

Uppdaterat

I helgen har jag inte gjort nån särskilt.

• Varit lite nervklen, antar att det var prestationsångest.
• Promenerat päls, lite för snabbt för att njuta, mer för att ha det gjort.
• Duschat för få gånger, det blir gärna så när man enbart rör sig på landsbygden. Kan gilla det på nåt sätt. 
• Jobbat i veeerkstan, utan att smocka i mig för många av mitt gömda godis. Det händer inte för ofta.
• Och idag träffat fina kamrater.

Tja, det var väl det.

Skynda Fynda!

för nu finns mina grejer i en affär i Kungsbacka, klicka er in på enMix.

 Inte för att man hittar dom där på deras hemsida.. än hoppas jag, mer för att se i vilket sammanhang. Jag presenterade mina saker som kanske lite för... lekfulla. Men det tyckte inte ägarna, dom ville gärna sälja dom där och vem är jag att tacka nej till såna erbjudanden.

Om jag tycker det är kul? Sover björnen på vintern? Skiter älgen i skogen? Har påven en rolig hatt?

Så har ni vägarna förbi Kungsbacka, gå in och smek lite betong vettja.

Sån häringa finns där nu. Fast i ett snyggare sammanhang. Säkert är det nån som undrar.. vad ska man ha det till? Ja, säg det. Flingsalt, godis, ljus, oljeochvinägerflaskställ, äggkoppar. Man får göra som man vill. Hövvesaken att man blir lite vardags-upprymd.

 

Och lite mer som stilstudie ... sorry om jag bildupprepar mig här, men det är för att jag är så .. glad. Surfa vidare om jag tråkar ut er. Sånt är lätt hänt.

lyckan kommer.. till mig?

I jakten på lyckan, ett teveprogram jag såg igår var det en intervju med en kvinna från Anonyma klubben, alltså de som blir lyckligare av att ge än att få. Fast man får inte ge för mer än 40 kronor. Och allt går till som så att man smygbetalar en kopp kaffe eller en bulle eller spårvagnsbiljett men säger att det är inte till mig utan till .. nån annan.. vilken som helst, nästa som kommer! Och alla blir glada, den som ger, den som får och den som förmedlar.

Så nu tänker jag som så, att vi gör ett experiment. Ni bildar Anonyma Bloggklubben. Och ger mig massa kommentarer, men inte mer än 40 tecken. Och man får INTE avslöja sig. Anonymt ska det vara. Så mäter vi sen, vem som blir gladast, jag som får en massa tecken på att det finns en hoper trevliga läsare, eller ni, trevliga läsare...

(vad är bloggkommentarsmotsvarigheten till gratis kaffe, bulle eller biljett ..  beska åsikter, söta tillrop, inlägg som känns som de går som på räls  hö  hö   hö )

Så finns det ju de som blir lyckligast av att ha. Som hon med tusenkaratsdiamanten och miljarderna. Hon var lycklig. Det jag mest funderade över var hur hon hann vara lycklig i alla tre byggnaderna/45 rummen. Man har att göra då ju.

Jag tror att jag blir lycklig .. eller lycklig och lycklig.. men upprymd av att ha, få, gå, stå, må, se, be, le, ... bara att fylla på... och för all del, ge,

Och jag skulle gärna ha diamanten och slottet och kaffet och bullen och biljetten. OCH kommentarerna!

Det här roar jag mig med i kväll. En värdig avslutning på en rolig, skön, kreativ tredagarshelg. Min första. Eller, alla dagar var ju inte helg, men fredagar som from nu är fri från löneinkomst ger utrymme för annat jobb. Och trevligheter. Så har det varit 60årskalas för god vän, ett roligt, väldigt flabbigt kalas med kvinnor i yttre medelåldern. Vilket följdes av en dag då den klokaste tanken var... "varför är jag så törstig idag när jag drack så mycket igår".

MEN, det var inte det jag ville berätta om, utan om bilderna jag hittade. Och det är på djupaste allvar jag menar att jag tycker dom är underbara. Så fantastiska, vackra. Och säkert finns det nån läsare som kanske stör sig på detta, men mitt råd då är bara -  Stäng ner länken direkt. Gå inte in om ni inte vill bli berörda.  Men jag vill inte undanhålla de av er som liksom jag hittar tröst i tanken på att hur det än går med allt under tiden så slutar det alltid i harmoni.

Kram på er.
KlickKlick

Naturilska

Det är så snyggt ute nu så man får lust att gå ut och slåss. Förbannad.. på att man liksom inte kan ta in det på riktigt känns det som, som om den vackra naturen borde göra nåt lika vackert med en inombords. Förändra en på lika drastiskt och spännande sätt.

Naturen ropar och skriker som en siren... kom kom kom... kom ut och lek, kom och bli lika intagande som vi, lika vit, lika ren, liiiika magisk......... hooo whoooo.. kooooooom. Och lättledd som man är rusar man ut... NU.. NU händer det..men inget händer förutom att man står lite generad där med samma gråa dammiga utseende. Och känslan av "ännu en meningslös dag i mitt usla liv" sprider sin kyla i kroppen. Och allt är den snygga naturens fel.

Antar att det är därför man vill slåss.

 Pilhäcken håller på att ta över hela trädgården, den växer sex meter per sommar, vilket gör att jag är lite rädd för den. Vi har den som insynsskydd. Nu är det vinter och snön lägger sig trecentimetershög på varje gren. Fan va snyggt.

 Snöhattar. Jag blir galen av ilska.

 Snöhattar.........

Snöhattar..

Om torsdag

Wikipedia:
Torsdag är en veckodag som kommer efter onsdag och före fredag. Enligt äldre uppfattning veckans femte dag, men sedan internationell standard infördes 1973 räknas torsdagen som veckans fjärde dag.

Jag:
Torsdag är det nya fredag. Jag jobbar numera fyradagarsvecka för att hinna med och leva. Så nu sitter jag här med ett glas torsdagsfredagsvin och försöker tänka ut hur jag bäst ska utnyttja kvällen. Jag tänker gå och lägga mig sent, så mycket vet jag, men mer då...

Eller, jag kanske går och lägger mig tidigt bara för att jag vill, inte för att jag måste.

Nu kanske nån tänker att det där ju pärlor för svin, en torsdagsfredag som hon inte förmår utnyttja. Lugn lugn... att jag inte utnyttjar den betyder inte att jag inte njuter. Tvärtom.

Förresten tror jag att jag ska se en film som jag redan sett, bara för att.

jojo

jag vet att jag lovade att lägga upp en hemmahos-(mig i friggeboden)film här idag. Men nu blev det inte så. Det är mycket som inte blir som man planerar. Jag hade tillexempel planerat att gå med mina julklappsstavar. Det har jag inte gjort. Gråter jag för det? Nej.

Jag roar mig bäst jag kan. Och er.

jo

jag tänkte som så, att vi ses här i morron vid den här tiden så får ni komma in i min verkstad  (friggebod). Jag filmar och lägger ut - ni klickar i "skicka lite betong".

Jag grejar med plastdjur och lyssnade lite på Vinter i P1 med Patricia Tudor-Sandahl. Hon har skrivit en bok om den tredje åldern, den efter 50. Med övertygelse säger hon att den bästa åldern i hennes liv var mellan 60-70. Jag försöker låta lika övertygad när jag resonerar med mig själv, går sådär. Men å andra sidan har jag några år på mig att övertala mig. Så sopar jag lite golv, får med både smågodis och betong. Det är avslöjande. Jag gömmer godis här, tänker att mitt sockerberoende kanske kan hjälpa ut mig till konstnärlighet.

Så kollar jag på Pacific på svtplay. Det är liksom andra sidan av psykoteraperandet med ålder/död. Dom skjuts, skjuter, spränger, blöder, tappar armar, dör... unga. Tänker att idag är jag glad att jag inte är en ung man i Guadalope under andra världskriget, även om jag i det här fallet jag just sett, vore producerad av Tom Hanks... utan en medelålders kvinna som påbörjat den tredje åldern. I en friggebod.

Och det är nu jag ska avhålla mig från att ironiskt konstatera att jag hör att det låter   Trist .. och Tråkigt.. och alldeles alldeles.. underbart.

Nä.. men jag skulle kunna tänka mig att Bygglov kom hit och byggde om lite.

Söndag kväll

och jag bloggar lite för att inte tappa farten. För en bloggare får inte tappa farten säger min man.

Absolut inte, håller jag med och bloggar.

Om ni undrar över bilden så vet jag inte mer än att den kom upp när jag bildgooglade på "tappa farten".

Nu ska jag jävlar i min låda

byta bank.

Jag betackar  mig för följande råd när jag loggar in:

Vardagsärenden

Välkommen Helen, det är bara att slösa!.

Idioter.

Det är inte deras fel att jag inte har några möjligheter att vara slösaktig just nu, det ska jag inte skylla dom för. Men när jag loggar in på Nordea för att göra bankärenden och möts av uppmaningen att slösa där inne, hur tänker dom då?  Hur slösar man när man är på sin internetbank? Impulsköper fonder? Tvångsavslutar sitt sparande?
Nordea är en skitbank, nu är det helt klart.  För man sätter inte punkt efter utropstecken.

Min trettondagsdag och kväll

Man kan tro att det är jag som står upp för den har ju bröst. Men det är jag som sitter, det ser man på näsan.

Hur man firar...

Trettondagsafton?

Det låter underbart! Det låter Bal, och Klänning och Smala glas med goda drycker i... (hur många engelska serier har jag sett?) Kanske eventuellt nån darrande barrande gran.. Och små kristallglas med ännu godare grejer i. Trettondagsafton... det låter så .. skamlöst .. på nåt sätt. Befriat (onyktert) men välklätt. Och det låter som att det är afton när man dansar en från början stel dans med färdiga steg lite svajigt. Och att man har en bra hår-dag. Alla har vita tänder. Juvelerna glittrar lite för mycket men vad gör det oäkta intrycket, orkestern är ju levande.

En annan Trettondagsafton. Det är alltså afton trots att jag var på jobbet till nästan fem. Vilken annan afton är man det. Alla svarade i telefon. Alla var alltså på sina jobb. Sen gick jag till systemet och såg en väktare hämta en kvinna som gick liksom på trekvarten, men hon försökte se ut som det var lodrät. Varför kan hon inte bara få köpa sina öl. Sen fiskaffären.  Så bussen hem. Plogbilen hade gjort sitt jobb väl - lilla bilen var inplogad.

Min Trettondagsafton kulminerade sen med fantastiskt god rödspätta och en Partypopper. Det blev nästan som i fantasin...fast en annan.

Slutsats; Partypopper kan göra alla aftnar speciella, speciellt trettondags.

I morron är det Trettondagen. En röd dag. Jobbet är stängt.. vi firar att de tre vise männen kom igår. Vad krävs av en, en sån dag.

Egentligen.

Inget, jag vet...det är en retorisk fråga.

Kunskap till ingen nytta

Ett enda litet litet glas tisdagsvin och kvällen blir som förlamad. Jag visste ju det... jag borde ha väntat på onsdagsvinet.

Inför morrondagen

Förbereder mig för det nya arbetsåret. Funderar inte över om jag ser fram emot det. Men jag skänker en tanke till mannen i radioprogrammet som rakt och redigt och intelligent argumenterade för medborgarlöner. Sakligt framförda tankar kring hur man KAN resonera om vad som är Samhällsnytta. Han har förstås en tung bevisbörda på sig, det har alltid de som propagerar för utveckling som sätter marknaden efter mänskor. Eller som pratar om hur värden som idag inte är ekonomiserade kan bli det som i framtiden skapar den hållbara utvecklingen. Och som låter oss vara det vi är, frihetstörstande lustfyllda individer som inte är produkter av Darwin utan av Kropotkins teorier om "kampen för tillvaron", det där med att det inte är konkurrensen utan solidariteten som är huvudsaken i evolutionen.

Hoppla Kerstin.

I väntan på att radiomannen vinner striden sätter jag klockan som om inget har hänt. Som om det inte varit så många dagars ledighet från lönearbete att perspektiven hunnit ifatt, som om inte frågetecknet och utropstecknen fått det lilla lilla fotfästet i amygdala, som en äggsjuk höna som kacklar i sinnenas korridorer. kakakakakkakakkakkaaaaackelikackel..ägasintid...kakakaa..
akaakkfåutloppfördeidéersomaldrigkommerutnärtidenärförknapp..kakakuckeliku

Så kan de hålla på... hönorna. Och man ska vara rädd om djuren. Inte för dom.

Men men ...  i morron är det i alla dags igen.. Upp tidigt.. upp som vore det den enda vägen..

Vi ses i morron hörrni ... och startar väl med lite kaffe!

så bra det kan bli

Hur var det sist .. jultvivlen skulle bytas mot den traditionsenliga nyårsvåndan. Men tänk att det gjorde den inte! Tvivlen självdog och våndan hittade inte hem till mig det här nyåret. Tack för det.
Eller så samverkade ödet med min önskan med våran inställning och som en underbar händelse så blev allt .. bra.

Funderar på vad det berodde på. Kanske att vi inledde nyårsafton med dagföreställningen av Biutiful. En underbar film som gav några timmars försjunkenhet i biomörker och en ödesdiger historia. Se den. Gärna på en nyårsafton. Sedan var det bara vi. Utan stora förväntningar. Och med Johans träningsjulklapp runt benen iklädd de fulaste innetofflor jag nånsin haft gjorde jag hemmagjord hollandä med sparris, ugnsgratulerad hummer och kräm brulé. Och vi skrev saker och klistrade igen för att ha nåt att läsa nästa år. Och så såg jag Ringklocka ringklocka på tv för första gången i mitt liv som jag kommer ihåg... hundra spänn på att Jan Malmsjö inte läser den nästa år. Det var ju  inte roligt. Hela tvkonceptet med Körberg som sjunger om att han är en fattig bonddräng  .. i päls ... vad ska man säga om det?  Men vi satt så fint i soffan och genom det stora fönstret snåltittade vi andras fyrverkerier. Pälsen tvärsov bredvid mig. Han är nog döv.

Jag öppnade en flaska vitt till och vi såg nån ståuppare en stund. Sen gick vi och la oss. Glada och utan tvivel. Eller våndor. Men nyårsdagen.. den kommer iallafall att värka, tänkte jag. Helt i onödan. För solen sken och supersöndagens ångestladdning smälte väl bort med det påbörjade töandet och när jag tog en runda i vinterträdgården. Det gamla bruna var vackert. Och så hittade jag bilden av hur det nya kommer att se ut.
Och vi åkte till stan och gick i kvarter vi aldrig varit där vi hittade en inslagen Kinafarare.

Och nu, nu bestämmer jag mig för att det förra året som slutade så skitbra och detta året som börjat så skitbra får vara sinnebilden för hela detta skitbra år ska utveckla sig. Och mig. Det ska vara mitt nyårslöfte - detta året ska utveckla sig skitbra. Och mig.

Förra året var .. inte skitdåligt. Men tungrott. Inte detta år. No no.

Här är samma story i bilder.